.comment-link {margin-left:.6em;}
I fyrverkeriernas tid
söndag, april 18, 2004
 
Vi, de tre musketörerna, gick från en sen lunch på Operabaren och placerade oss på Toms skuta vid Strandvägskajen. Han ordnade kaffe, tog fram en flaska cognac och kastade kapsylen i sjön. Ända sen gymnasietiden hade det varit den överenskomna gesten att flaskan ska tömmas under sittningen. I vanliga fall brukar den som får idén hålla kapsylen på rak arm ovanför huvudet och vänta på de andra musketörernas dom, fast den här gången var det ingenting att diskutera. Vi hade ju samlats på dagen en månad efter Gustafs död.
Solen var stark, det var varmt som det var sommar. Längs kajen kom en strid ström av människor; unga par som efter nattens sötma kärleksfullt höll varann i hand, äldre par som gick sida vid sida fastlåsta av den kamratskap som är den långa passionens ljuva epilog.
’Jag har fått lägenhet genom försvaret,’ sa Tom. ’Örlogsvägen på Kastellholmen, en tvåa med utsikt mot Slussen och Katarinahissen.’
’De säger att det ska bli en varm sommar,’ sa Rickard.
’Vilka då?’
’Jag läste en prognos i tidningen.’
’Varför gjorde han det?’ gläfste Tom och hällde i så ilsket att han slog med flaskhalsen mot glaskanten.
Tom hade rätt. Det var ju därför vi samlats, just för den frågan, det var den vi ville ha svar på. Varför stack Gustaf ifrån oss, varför lämnade han oss utan att ens säga ett ord? Vi hade ju känt varann hela livet, vi var de bröder vi själva inte haft. Hade vi inte lovat varann en för alla, alla för en? Var det inte det vi bestämde den där dagen då livet och sommaren var ung, när sånglärkorna svävade som drillande planeter i ett kosmos ovanför de nyplöjda åkrarna och vi alla älskade den flicka vi sett bada naken i Svartbäcken.
’Han älskade Annika och kunde inte leva utan henne,’ sa jag.
’Det är väl inget svar,’ sa Tom.
Jag tänkte: Så fånig du kan vara ibland, gamle vän.
’Det finns ett testamente,’ sa Rickard. ’Jag hjälpte honom med det. Vi har i uppgift att sälja lägenheten, huset i Frankrike och bilarna. Försäljningssumman samt värdepappren skapar en stipendiestiftelse som förvaltas av Karolinska. Av lösöret får vi ta vad vi vill ha, resten ska vi sälja. Mitt förslag är att vi tar kontakt med en fackman för att värdera Annikas cello.’
’Har du känt till att han skulle?’ sa Tom häpen.
’Lägg av,’ sa Rickard och fyllde på glaset. ’Jag hjälpte honom med formuleringarna.’
’Varför har du inte sagt något?’
’Om vad?’
’Att han skulle.’
’Jag uppfattade det som ett vanligt testamente,’ sa Rickard och fyllde på glaset.
Vi drack under tystnad. Det blev långsamt kallare, till slut reste sig Rickard och sa: ’Gustaf har gett oss en uppgift.’
Tursamt nog var det en så liten flaska cognac att ingen av oss blev alltför berusad, ändå tog vi taxi till Karlbergsvägen.
På hallgolvet låg en gedigen hög reklam, några brev och en klase gratistidningar. Rickard plockade upp posten och la den i en prydlig hög på ett spegelbord i hallen. Vem ska läsa den posten? tänkte jag.
Gustafs rock av märket Barbour som han tyckte så mycket om och Annikas dunjacka hängde fortfarande under hatthyllan. På golvet stod deras promenadskor, två paraplyn i ett ställ och i en bastkorg fastsatt på väggen låg deras handskar.
Jag drog med fingret över hallbordet, ingen hade städat där på länge. I köket stank det av sopor, ingen hade tänkt på att tömma soporna. Inte heller den ordentlige Gustaf tycktes ha tänkt på allt innan han satte nålen i armen.
’Har inte ens Annikas syster varit här?’ sa jag.
’De gillade inte varann,’ sa Rickard kort och började tömma kylskåpet på den mat som ruttnat. Vi fick ihop fyra påsar sopor som Rickard och jag bar ut.
När vi kom tillbaka hade Tom varit i Gustafs barskåp, det stod en literflaska Glen Mohr, tjugotvå år gammal, på bordet i vardagsrummet, en hink med is och tre glas
’Var ska vi börja?’
’Med vad då?’
’Vi ska ju dela upp lösöret?’
Vi hällde upp och drack under tystnad. Jag såg att Rickard och Tom stjälpte i sig och tänkte att jag måste ta det lugnt.
’Du vill väl ha böckerna?’ sa Rickard till mig.
Jag nickade och sa: ’Tom har ju flyttat. Han kan välja först.’
’Jag har inte plats för några böcker,’ sa Tom. ’Möbler behöver jag.’
’Hur ska vi göra med huset i Frankrike? Någon måste fixa med fransmännen, det brukar vara en kinkig process,’ sa Rickard.
Jag gick ut i Gustafs arbetsrum, på skrivbordet låg ett block gula post-it-lappar som jag gav till Tom: ’Sätt gula lappar på de saker du vill ha.’
Tom tittade på mig och sa grötigt: ’Jag kan inte, jag kan bara fan inte.’ Han slet åt sig glaset, stegade genom vardagsrummet och ställde sig framför den stora kakelugnen med den infällda spegeln.
’Vad ska jag göra?’ mumlade Tom. ’Jag har ingenting kvar.’ Han vände sig om och såg på oss. ’Torgilsnäs åt helvete. Äktenskapet åt helvete. Allt åt helvete.’
Rickard sjönk bakåt i fåtöljen och drack två stora klunkar. Vad är det med dem? tänkte jag och gick in i Gustafs arbetsrum. Beethovens Missa Solemnis låg fortfarande i cd-spelaren. Jag bytte ut den mot Tjajkovskijs Pathetique-symfoni, vred upp volymen och gick ut i vardagsrummet.
Tom stod kvar och stirrade på kakelugnen. Rickard lutade pannan mot fönsterglaset och såg ut på Karlbergsvägen. Blommorna i fönstret hade vissnat, ingen hade vattnat dem på en månad. Rickard vaggade med kroppen och svängde sin högra hand som om han dirigerade musiken.
Jag lämnade dem och fortsatte till sovrummet. Sängen hade inte bäddats sen vi hittade Gustaf och Annika. Bakom mig dånade den mäktiga sjätte symfonin, det lugna och tveksamma partiet i första satsen övergick i ett starkt brusande moment. Det stora röda lakanet låg kvar över sängen och fick den att se ut som en katafalk i väntan på gravsättningen.
Gardinerna var fördragna, det var dunkelt i rummet, de stora altarljusen hade brunnit ned, stearinet hade runnit längs de höga ljusstakarna och droppat på mattan. Troligen hade polisen eller ambulanspersonalen eller vem det nu var glömt att släcka ljusen och så hade de fortsatt att brinna i den tysta våningen tills ingenting fanns kvar.
Musiken stegrades mot vanvettets crescendon. Jag gick ut i arbetsrummet, strök med handen över några hyllmeter böcker och tänkte att den medicinska litteraturen får jag fråga Karolinskas bibliotek om de vill ha.
När jag kom tillbaka till vardagsrummet stod Rickard på den stora mattan. Symfonin hade nått fram till de oändligt smärtsamma partierna, de som sjunker ned till en stilla klagan, som glider fram som en dimbank och försvinner för att plötsligt skjuta fart i en våldsam explosion. Där var mina vänner, fulla naturligtvis och med varsitt whiskyglas. Det blåaktiga skymningsljuset från Karlbergsvägen strilade in i rummet. Tom satt med korslagda ben på golvet. De dirigerade musiken, viftade med amarna, var och en på sitt håll och omedvetna om den andre. Det var som en tragisk sorgebalett för två medelålders män till Tjajkovskijs sjätte symfoni.
 
lördag, april 17, 2004
 
Mena har somnat, TV:n står på, jag tömmer flaskan.
De sionistiska fanatikerna har denna kväll genomfört vad man kallar en ’extra legal execution’, det är det fyrverkerispråk man använder för att förvrida skallen på dem som tycker att detta med att tänka är alltför besvärligt.
Måltavlan för det sionistiska mördandet var en av terroristorganisationernas ledare samt hans följeslagare, födda i Gaza och Jerusalem.
De som vanligt modiga sionistiska soldaterna, födda kanske i New York, Jönköping eller Paris, sköt från en Apachehelikopter efter att ha flugit över den sex meter höga mur, förlåt ordet ’mur’ är ju antisemitiskt, barriär ska det vara, alltså, flög över den barriär som skiljer dem åt från det palestinska området. Orsaken till denna ’extra legal execution’ var att en som vanligt feg palestinsk självmordsbombare hade dödat sig själv och några sionistiska fanatiker.
Det här är inte den sista ’extra legal execution’ världen kommer att få uppleva. De sionistiska fanatikernas president har ju fått klartecken av våra vänners icke-valde president att fortsätta med den etniska rensningen, förlåt, ett sånt uttryck kan tolkas antisemitiskt, i stället ska det vara ’peaceful transfer’, alltså, att fortsätta med sin fredliga förflyttning av det palestinska folket.
Nu hör jag talkörerna från gatorna i Gaza. Om jag böjer mig fram ser jag en del av Tv-rutan. Människor viftar med armarna, hoppar upp och ned och vrålar. Så barnsligt, naivt och meningslöst. En skock tuppar som inför varann struttar och sprätter i dyngan och bevisar sitt mod med att dö för egen hand. Alla är de ättlingar till en menopaus i den historiska utvecklingen som ännu inte förstått att skilja mellan känsla och förnuft, mellan religion och stat, mellan vi och jag. Och så länge de inte tar språnget ut i det okända kommer de att stå där och hoppa och skrika och sprätta i dyngan medan Apachehelikoptrarna cirklar över byarna och väljer ut den ena efter den andre av de skrikande tupparna.
När jag stänger av ljudet från TV:n hör jag hur det knäpper i stockvirket och rasslar i eldstaden när veden brinner.
Det är så tyst här ute i skogen att man kan förledas tro att det inte finns någon värld bortom skogsbrynet.

 
 
Vi gick långt genom skogen. Det var en varm dag. Jag bar kortärmad tröja, våra jackor låg i ryggsäcken. Mena sa att det var så vackert att här skulle hon vilja leva hela livet.
Vi kom fram till en smal sjö, satte oss på en flat sten nere vid stranden och såg på några människor som målade om ett hus på andra sidan sjön.
’Vad var det som hände i Paris?’
’De var efter mig. De sa att jag var betald av myndigheterna för att avslöja de som har arbeten till oss som inte har dokument.’
’Mötte du dem?’
’En kväll när jag gick från pendeltåget kom en bil. Det satt två män i den. Jag blev rädd och sprang in i ett hus där jag visste att man kunde komma ut på baksidan. Dagarna gick och jag fick inget arbete och till slut hade jag nästan inga pengar. Vad skulle jag göra? Börja resa med la bigornette eller göra la pipe med okända män?’
’Skulle du vilja leva så där?’ sa jag och nickade mot människorna som målade om huset på andra sidan sjön.
’Tillsammans med dig,’ sa hon och tog min hand.
Vi fortsatte längs sjön och kom ut på ett fält. Två rådjur rusade bort över fältet och försvann in i skogen.
’Åk inte imorgon, Var med mig i stället,’ sa hon.
’Jag måste,’ sa jag.
När vi kom hem tvättade vi av oss i en stor plastbalja jag köpt på en stormarknad. Det var besvärligt, vi skvätte vatten på golvet och stötte till matbordet flera gånger med våra nakna kroppar.
När jag kommer hem, tänkte jag, ska jag leta på nätet efter en bättre stuga.
 
fredag, april 16, 2004
 
Efter arbetet hämtade jag Mena. Vi åkte in till stan och gick på Östermalmshallen. Hon viskade att hon aldrig varit där och att folk stirrade på henne.
’Det gör de inte,’ sa jag. ’Handla nu vad vi behöver.”
’Det är för dyrt här. Söderhallarna är bättre,’ sa hon och så åkte vi dit.
Naturligtvis stötte vi ihop med Julietta. Jag tänkte att nu slår de ihjäl varann. De två honorna log vänligt mot varann. Menas vackra ansikte hade ett drag av överlägsenhet. Julietta föreföll stram och avvaktande. Båda var artiga, givetvis, för en utanförstående betraktare torde vi ha sett ut som tre grannar som händelsevis stötte på varann och bytte några artighetsfraser. Men rakt genom dunklet såg jag de underförstådda sociala markörerna. Jag såg att en av dem firade segern över den andre. Jag fattar inte varför det skulle vara så. Var det jag som var bytet som tillfallit segraren? Det kan jag inte tro. Ingen av dem hade vunnit en seger. Det var ju jag som hade gjort mitt val.
Just nu sitter jag i solen utanför huset i Vallentuna. Jag dricker en kall öl efter att ha huggit veden till natten. Mena ordnar maten. I portföljen på marken bredvid det rangliga trädgårdsbordet ligger kuvertet från den information broker i Paris Joao tipsade om. Kuvertet innehåller en genomgång av bilarna som stod på parkeringsplatsen i Cervo, samtliga var hyrbilar, det var inte svårt att lista sig till. Brokern har gått ytterligare ett steg, här finns en detaljerad redogörelse på vilka orter bilarna hyrdes, vid vilken tidpunkt de hämtades och vilka kreditkort som användes. Kreditkorten har därefter härletts bakåt i kedjan och knutits till företag, myndigheter eller personer. Det finns också en redogörelse för hur kreditkorten använts ett halvt år bakåt i tiden. De flesta betalningarna gäller hyrbilar, hotell, restauranger och inköp av livsmedel. Några transaktioner gäller företag det skulle vara intressant att titta närmare på, samtliga identifierade herrar kan nämligen knytas till offentliga ämbeten, deras titlar, tjänstgöringsgrader och inflytande framgår av den anamnes som här föreligger om den politiska elitens vilja att genomföra projektet The Eurostate.
I händerna på några flinka reportrar skulle det här kunna bli texter med gott läsarvärde för ett stort antal medborgare i de västeuropeiska länder.
Uppgifterna är av den karaktären att de inte kan ha fiskats upp ur vanliga källor, det är information man betalat extra för med diskreta kuvert som bytt ägare. Inte minst märks det på betalningen den anonyme information brokern vill ha för sitt arbete. Alltsammans ligger nu på ett dussin servrar någonstans i världen, servrar knutna till ett antal e-mailkonton jag upprättat.
Sammantaget blir uppgifterna för den som förstår att tyda dem en kylig rapport om den organisation av paladiner i hajskinnskostym som byggts upp för att övervaka tillståndet i The Eurostates hjärta. Jag antar att arbetsuppgiften består i att förhindra insyn från, som en av hustruns fyrverkerimänniskor uttryckte det, den plebiscitära demokratins rättshaverister. En formulering som pustar likt ett moln av etter ur en nyttig idiots bernaisesåssmorda mun.
Om jag ska fortsätta spekulera tror jag att denna sekreta konklav som sammanträdde i Cervo skulle kunna vara Trädets Väktare,. De var det Herbert talade om då vi stod på hans balkong i höstas, vi såg ut i den romerska natten när blixtarna från ett avlägset fyrverkeri rev mörkret i bitar och han talade om att vi var de som förstod de lagar som styr människolivet.
Trädets Väktare. Den mytiska gestalt som inte får dö av ålderdom utan måste dödas av den som tar över väktarrollen. Trädets Väktare, den gestalt som offrar livet för att garantera livets fortsättning. Trädets Väktare, den som med sitt offer inkarnerar att allt måste förändras för att ingenting ska förändras.
I Herberts sätt att tänka finns ett övergripande moraliskt resonemang som rättfärdigar det han gör. På samma sätt underklasskurken rättfärdigar sina mord med att han begår dem för att familjen ska få ett drägligt liv så sätter Herbert på sig skyddshandskar av moral när han stoppar händerna i kloakvattnet. Jag är en av Trädets Väktare tänker han. Det rättfärdgar mina handlingar.
I så fall skulle jag vilja bli den som kommer med motorsågen och gör kaffeved av det förbannade trädet.
Solen sjunker. Det blir kallare så snart solen går ned bakom skogen.
Ännu är det inte sommar.
Jag måste gå in i huset och tända eld. Vi ska inte frysa i natt.
 
 
Gryningen väller in över jorden. Fåglarna sjunger extatiskt i skogen. Det är parningstid, det är markens brånad, det är köttets brunst.
Inatt har jag lyssnat till Liemannen. Han kom genom skogen, svoosch svoosch svepte hans lie genom den daggfuktiga luften. Svoosch svoosch hördes vid sängen när han stod en stund och såg på mig. Men så försvann han bort till någon annan stackars sate, svoosch svoosch, min tid var ännu inte kommen.
Igår med Mena vid min sida kände jag den hemska kyla som är kosmos normaltillstånd.
’Det gör inget,’ sa hon.
Snart kommer Liemannen och hämtar mig, tänkte jag där jag låg stum och slapp vid hennes sida. Vilken ynkrygg jag är, vilken halvmesyr till människa jag är. Jag kan inte älska med kvinnan jag åtrår.
Så kom natten. Den tysta natten med ljuden från en grävling som strök sin krumma rygg mot stugans bottenstockar. En skrämd spillkråka skrek någonting obegripligt timmarna efter midnatt. Men jag, jag kunde bara sova i korta perioder fram till det att Liemannen gjorde sitt besök.
Nu sitter jag här med en kaffe. Mena sover. Solen ska snart stiga upp på himlen och lysa över brånadens och brunstens gudomliga tid.
 
torsdag, april 15, 2004
 
Jag sitter här i nattens tystnad och tänker på mötet idag på förmiddagen med Den Viktiga Kanslichefen.
’Jag ville tala privat med dig,’ sa hon och drog igen dörren.
När orden föll så begrep jag att jag blivit skadskjuten utan att förstå det.
Vi drack kaffet i plastmuggar som var bruna på utsidan och snövita på insidan.. Hon pratade om ingenting och ingenting och sen så sa hon:
’Bruxelles meddelar att din säkerhetsprofil inte håller måttet.’
’Vad skulle det i så fall vara?’ sa jag andlöst medan golvet under stolen började röra sig.
’Jag har bara i uppgift att meddela dig detta.’
’Då betyder det att inte heller jag kommer att få veta vad det rör sig om.’
’Tyvärr är det så,’ sa Den Viktiga Kanslichefen och rasslade med sitt armband.
’Vad säger vår organisation här?’
’Det är de som vidarebefordrar detta.’
’Jag förstår.’
’Det kan ju ändras, det har hänt förr. Synd bara, vi hade fått en fjäder i hatten med en svensk på tjänsten.’
Jag återvände till min avdelning och satte mig i arbetsrummet. När jag passerade Storchefens rum insåg jag att också han visste att jag inte sluppit genom kontrollen. Han hälsade snabbt på mig, i hans blick fanns en glimt av undran och kanske också av avståndstagande.
Sed quis custodiet ipsos custodes? tänkte jag och bestämde mig för att arbete är det enda som kan skingra missmodets dimma.
Efter lunch tog jag bilen, hämtade Mena och så körde vi ut till Ronaldo i Skärholmen. Han omfamnade Mena och klappade också om mig. Ville vi ha mat, ville vi ha kaffe, ville jag ha en whisky? Vi tackade nej. Mena sa att hon behövde ta ut sina saker ur lagret. Inga problem, sa Ronaldo, slängde på sig en jacka och så åkte vi ut till ett industriområde i närheten av Södertälje. Snygg bil, sa Ronaldo, och sa att han alltid önskat sig en stadsjeep.
Vad skulle jag säga? Skulle jag säga åt Ronaldo att det var min fru som velat ha den, att det var hon som köpt den och sen satt den i garaget och sagt åt mig att sköta den? Han skulle inte tro mig, tänkte jag, han skulle inte tro mig om jag sa att jag hellre åkte buss eller gick.
Vid lagerbyggnaden stod en liten brunhyad latinamerikan. Han hade ett stort kranium med en så kort hals att huvudet en gång tycktes ha skruvats fast på axelpartiet. Det var han som hyrde ut lagerutrymmen åt landsmän. Inuti byggnaden fanns ett stort rum, i det stod rader av förvaringsburar med metallnät, hänglås och ett nummer på en gul bricka.
Han tittade misstänksamt på mig när vi bar ut Menas saker. Det var jag som var en främling i den här världen, jag var den underlige immigranten som de bofasta glodde på under lugg.
Vi lastade färdigt, körde hem Ronaldo som luftpussade Mena två gånger och gav mig en kram och viskade att jag skulle vara lycklig som hade en sån sexig kvinna att sova med.
Nu är det mörkt ute. Jag ser mig själv i fönstret. Mena är i köket. Hon bakar bröd till imorgon. Doften av bakat bröd ger mig alltid hemkänsla. Denna känsla av frid är en paradoxal känsla i den här världen. Nyss såg jag våra vänners icke-valde president på TV göra ett föraktfullt fingertecken åt resten av världen. Bakom retoriken sa han att jag skiter i er, vi har makten, vi gör som vi vill. De sionistiska fanatikerna ska ha ännu mer land av de fattiga palestinska bönderna ty så står det skrivet i Böckernas Bok att när Det Heliga Landet från Eufrat och Tigris och ned till Nilen är bebott av Guds Utvalda, då skall Messias uppenbaras världen till häpnad och förundran och när Messias så har sig uppenbarat världen till häpnad och förundran, ja, då skall Guds Utvalda klippa av sig tinninglockarna och bli Kristi Efterföljare och sedan skall hela världen omfatta Kristus i Anden och jorden skall Paradiset bli och lejonen skola leka med lammen och allt skall Frid vara. Ty så är det skrivet.
Nu är Mena färdig.
Inatt sover jag bredvid en varm och bördig kvinna.
 
onsdag, april 14, 2004
 
Klockan var strax före sju på morgonen. Jag hade just duschat och det ringde på dörren.
När Mena klev in i hallen bar hon en liten väska i handen, den satte hon ned på golvet och sa:
’Jag har längtat efter dig.’
Jag stekte ägg, bacon, rostade bröd, gjorde potatismos. Hon hade åt med en glupande aptit.
’Hur har du tagit dig hit?’
’På samma sätt som jag tog mig härifrån. Det finns lastbilschaufförer som har utrymmen i bilen. Där gömmer man sig när man passerar gränser. Den här chauffören hade mycket plats så jag åkte med en kurdisk man och hans dotter.’
Hon stödde huvudet i handen, jag tyckte hon liknade en mycket liten och sorgsen flicka. Hon sa att någon hade spridit ut ett rykte bland de svarta arbetsförmedlarna i Paris att hon var opålitlig, hon var en som skulle tipsa myndigheterna. När hon inte fick några arbeten frågade hon. En man tog henne åt sidan, stängde dörren och sa att det hade kommit förbi en kvinna som visat ett foto av Mena. Henne ska man vara försiktig med sa kvinnan.
’Jag fick inget arbete. Folk tittade fientligt på mig. Jag var rädd. Hon jag bodde hos sa att jag måste flytta.’
’Var ska du bo?’
’Jag måste bada,’ sa Mena.
När hon stod framför mig blöt i håret och invirad den ljusblå badhandduken hade jag gått genom alternativen. Det var inte möjligt att ringa Toms svåger som inte längre var hans svåger, men kanske huset utanför Vallentuna var uthyrt.
Redan på förmiddagen åkte vi ut till det äldre paret i Gamla Enskede. Den gamle mannen gick i trädgården och krattade löv. Han sken upp när han såg Mena, skrattade och ropade nåt huset år sin fru. Det gamla paret bjöd på kaffe, de visade mig en akvarell Mena gjort, de hade ramat in den och sa att den var fin. De hade inte hyrt ut huset. Mena kunde få hyra det, det var inga problem. Jag betalade tre månaders hyra i förväg.
Vi körde ut till Vallentuna och låste upp huset. Minnena från våra dagar tillsammans slog upp som röda blommor i mitt inre. Det var då jag hade varit lycklig, det var då passionen bar mig över himlarunden och en namnlös jubelkör strömmade genom kosmos.
Just nu sitter Mena på golvet framför TV:n. Hon dricker en kopp choklad och säger att hon är lycklig. Hon vill vara med mig, hon vill ha ett liv med mig, säger hon.
Jag ser på hennes ryggtavla, hennes axlar och hår. En liten djävul sitter på min axel. Han böjer sig framåt och viskar i mitt öra: Kan du lita på henne? Var det inte hon som förrådde dig en gång?
Nu har jag druckit ur min whisky och ska ta en till för att hålla den lille djävulen på armlängds avstånd.
 
tisdag, april 13, 2004
 
Jag kom ganska sent till Tisdagspuben. Tom var förvånansvärt full, han sa att han hade det bra på båten och undrade om också jag hade fått inbjudan från Ramström till jaktlaget på Säfvetorp.
’Det blir en samling internationella högdjur, företagare som Ramström känner.’
’Du vet, jag håller mig lite avvaktande till jaktlag numera,’ sa jag och tänkte på att Ramströms vänner var de europeiska rövarbaronerna som jag föraktade.
’Jag ska i varje fall dit,’ sa Tom.
Han avslutade samtalet och dök som en hungrig räv på en snygg dam som bystade av i en soffa vid långväggen. Hennes ögon var så där lagom simmiga att Toms attacker blev framgångsrika. De reste sig för att lämna lokalen efter en dryg timme.
’Nu ska vi titta på min båt,’ sa Tom och tog henne i handen.
’Här är det hej och hå,’ sa Antonsson när Tisdagspuben led mot sitt slut.
Det satt bara kvar några halvfulla eftersläntrare som imorgon bittert skulle ångra kvällens intagsmängd.
Antonsson slog upp ett stort glas rött vin till mig och viftade att jag inte behövde betala. Jag tyckte han liknade en patron på en avlägsen siciliansk krog. Han berättade lutad över disken att det uppenbarligen gjorts diskreta efterforskningar om vem som kunde vara den som lämnade uppgifter till Svenska Dagbladet om medföljande som under utlandsstationeringen får trivsamma jobb med trivsamma löner och helt i strid med det statliga regelverket.
Om man inte var alltför korkad, menade Antonsson, kunde man med uteslutningsmetoden komma fram till vem som tipsat pressen. Vem av alla medföljande med arbetskapacitet har inte fått ett jobb och dessutom klagat högljutt? Lätt som en plätt. Och sen vilka menade Antonsson? Två eller tre att välja mellan. Det kunde vara där solen lyser på the corner of the wind eller i skuggan av den mördade svenske statsministerns träd.
’Just det,’ sa jag som fått läsa litaniorna.
’Essicke dessicke leken går. Livet räknar och Andersson får av döden en våldsam knuff. Essicke dessicke piff paff puff,’ sa Antonsson som alltid varit duktig på att citera.
’Det är åtalbart att leta efter uppgiftslämnare till pressen,’ sa jag.
’Hej och hå,’ sa Antonsson och skrattade och sa att han hoppades att murvlarna skulle hitta alla medföljande chefssläktingar som fått jobb i påhittade lokala företag så att de slapp att betala svensk skatt.
’Du vet, maken eller makan snackar in sig hos någon lokal nisse som anställer släktingen och sen är det bara att lägga ut jobbet på det företaget och vips så blir det ingen svensk skatt att betala. Jag kan räkna upp fem stycken på raken,’ sa Antonsson och stängde baren.
’Tror du det är intressant för tidningarna?’
’Absolut,’ sa Antonsson. ’Du vet väl att på Tisdagspuben får man alltid höra det senaste innan det kommer ut på gatan.’
’Kommer huvuden att rulla?’
’Nä, nä, det blir det vanliga. Några rubriker, lite debatt, kanske munhuggning i TV, oppositionen eller vilka det nu är gnuggar händerna och sen stiger det ansvariga statsrådet fram och säger med ansvarig stämma att vi får titta på det här. Utredning, utredning, kära vän. Du kanske blir den som får föra pennan.’
 
måndag, april 12, 2004
 
Jag har suttit här i arbetsrummet hela dagen och läst. Jag ser att det är soligt ute. Jag vet också att det just nu är tid att åka ut till sjöarna och stå ett par timmar och betrakta fågellivet. Men sånt intresserar mig inte för tillfället. Jag läser i stället. Jag måste få veta. Det är det som driver mig.
Det jag läst under dagen är Thomas Edward Lawrences (1888-1935) voluminösa och aningen svamliga ’Seven Pillars of Wisdom’ från mitten av tjugotalet.


Lawrence af Arabien skriver om den arabiska kampen mot de turkiska ockupanterna. Han konstaterar att arabernas militära slagkraft precis som idag försvagas av inbördes stam- eller klanstrider:
”I massa voro de ingenting att frukta, eftersom de inte hade någon kåranda, någon disciplin eller något inbördes förtroende. Ju mindre förbandet var, desto bättre deras prestationer. Tusen var de en oordnad hop, maktlösa mot ett kompani utbildade turkar, men tre eller fyra araber uppe i bergen kunde hejda ett dussin turkar.”
Fienden var som idag materiellt överlägsen. Vilken skulle då taktiken vara?
”Vi skulle låsa fast fienden genom det tysta hotet från en väldig, okänd öken och icke röja oss förrän vi anföllo. Anfallet kunde vara nominellt, icke riktat mot fienden, utan mot hans tillhörigheter, och alltså varken söka hans styrka eller hans svaghet utan endast hans lättast tillgängliga krigsmaterial.”
Vilken var då ockupanternas strategi?
”Turkarna voro enfaldiga, tyskarna bakom dem dogmatiska. De skulle tro att uppror var absolut detsamma som krig, och behandla det analogt med krig. Analogi i fråga om mänskliga förhållanden var tomt prat över huvud taget, och att föra krig mot ett uppror var långsamt och besvärligt, som att äta soppa med en kniv.”
Motdraget skulle då bli - ”Våra trumfkort voro snabbhet och obegränsad tid, icke slagkraft.”
Just det. Obegränsad tid. Ändlösa förhandlingar i Fallujah. Gisslantaganden för att förhandla. Dra ut på tiden. Ockupanterna är ju främlingar som ska åka hem. De som slåss mot ockupationen stannar. De kommer ju från en kultur där man byggde städer, uppfann skriftspråk och konstruerade lagsystem medan bisonoxarna var de enda härskarna på de nordamerikanska grässtäpperna.
 
 
Jag är tillbaka från en morgontidig promenad längs Hammarbykanalen, vidare längs Årstaviken och tillbaka via Tanto och Rosenlundsparken. Det var öde, tyst och tomt. En blek sol och en kall vind.
När jag kom tillbaka mötte jag Glottén i porten. Han har skaffat en ny hund. Han upplyste mig energiskt om hundens stamtavla. Jaha, tänkte jag, vad har det att göra med det där lilla kräket? Men djurets genetiska bakgrund var uppenbarligen lika viktigt att känna till för omgivningen som det är för rojalister att kunna härleda det genetiska schemat för kungligheter.
’Han är en riktig personlighet,’ sa Glottén och satte ansiktet framför nosen på valpen som omedelbart började att slicka Glottén på näsan.
Tillbaka här i arbetsrummet satte jag på datorn och skådade ut över världen. Jag ser då att det finns de som redan har begripit innebörden i den politiska utvecklingen i The Eurostate. Två tjänstemän från underrättelsetjänsten i det Tyskland som är mot ockupationen har dödats på vägen strax utanför Baghdad.
Förberedelserna är sålunda i full gång.
Världshjulet rör sig ytterligare ett snäpp framåt medan Glottén kramar en hundvalp som om ett par månader kommer att yla genom väggarna då Glottén struttar omkring på en gräsmatta och knuffar en vit boll ned i ett hål.
 
lördag, april 10, 2004
 
Hela förmiddagen fortsatte Desdemona att prata om sitt filmmanus. Hon har en otrolig svada när hon blir entusiastisk för en idé.
’Man kan göra film av alla historier.’ Hon satt naken på golvet med en cigarrett i munnen. ’Ta Bibeln. Den skrevs inte för film men historierna ur Bibeln har man gjort tusentals filmer om.’
’Just nu är film det tråkigaste av alla konstnärliga medier. De är extremt målgruppsanpassade och tillverkade efter en berättarmall med anslag, presentation, fördjupning och upplösning som gör historierna förutsägbara. Samma sak med musik och litteratur. Det är bara bildkonsten som är spännande. Och så en del teater,’ sa jag som fortfarande kom ihåg föreställningen på Uppsala Stadsteater.
’Det finns bra film om det finns en bra historia,’ sa Desdemona och sträckte ut sig blek och naken på den röda persiska mattan.
Hon hade ett sätt att fullkomligt ogenerat visa sig naken som gjorde att stenåldersmannen i mig vaknade. Jag satt också naken så Desdemona skrattade.
’Man ska ge efter för sina önskningar,’ sa hon. Hade någon sett oss så skulle vi ha liknat en mosaik jag sett i Pompeji.
På eftermiddagen tog jag med henne till Nationalmuseum för att se utställningen Falskt & Äkta.
I flera fall tyckte jag det var enkelt att se vad som var falskt och vad som var äkta. Förfalskningen av Sebastien Bourdons porträtt av drottning Christina var enkel att avslöja, drottningen såg ut som en skallig gubbe. Samma sak med den som gett sig på Carl Fredrik Hill, förfalskaren kunde inte göra trädkronor som Hill.


Förfalskningen av Zorns Midsommardans kände jag till sen tidigare, den centralt placerade mannen har ju ett huvud som en dödskalle och ljusglittret i fönstret är bara en suddig klick.



Jag gissade rätt på Rembrandts Aposteln Petrus från 1632, Rembrandt skulle aldrig göra tavlan så ljus. Däremot var mycket annat svårt. Van Gogh var komplicerad liksom Piranesis hamnbilder från Antichità di Roma.
Desdemona hade aldrig varit på Nationalmuseum. Hon sa att hon blev trött i benen. Vi satte oss ute i de permanenta samlingarna och tittade på Rubens Bacchanal på Andros. Kvinnan som ligger utsträckt i bildens nedre högra hörn påminde om när Desdemona sträckte ut sig på den röda persiska mattan.
’Är du själv med i historien du skriver?’ frågade jag.
Desdemona nickade. ’Jag ska ta reda på vad som är falskt och vad som är äkta i den där mannen?’ sa hon.
’Den mannen består nog bara av ett köttigt skal över någonting ytterligt banalt,’ sa jag och tänkte på Francis Bacons målning av den förvirrade påven i Velazquez’ porträtt av Innocentius X.
Jag sa också till henne att Rubens Bacchanal på Andros var en kopia av Tizians målning med samma namn. Jakten på falskt och äkta var bara de förmögna konstköparnas försök att fånga vinden.
’Det finns bara det som är bra och det som är dåligt,’ sa jag.
Efter Nationalmuseum ville jag fortsätta till Moderna, men Desdemonas mob ringde. Det var den polske regissören som hade fått en idé.
’Nu är jag vouchad för en annan sak,’ sa hon och gick.
Jag fortsatte till Moderna. Det var vackert väder vilket betydde att det inte var alltför många besökare. Jag satte mig på golvet i en mörk filmkub, jag var nästan ensam, och såg Zarina Bhimjis Out of Blue. Det är en film om den allestädes närvarande naturen.
 
fredag, april 09, 2004
 
Julietta bjöd på gravad lax och lammstek i det stora köket.
Köket är gigantiskt, det beror på att lägenheten är en sammanslagning av två lägenheter. Julietta har fortsatt med att ta bort ytterligare en vägg. På så sätt har hon fått det stora köket, satt en kåpa ovanför en spis designad så att den liknar en AGA-spis. På Torgilsnäs finns en AGA-spis, det är en stor pjäs som kan drivas på gas, kol, el eller ved och värmer köket under vintern, men den är dyr att installera och behövs absolut inte i en stadsvåning. Julietta tycker den är vacker och, som hon säger, ger karaktär åt rummet.
Vi var sexton personer till bordet. Jag satt mellan två skådespelare jag inte kände igen, de ville hellre prata skvaller och intriger med varann. Den och den var ute ur leken, den och den gjorde abort för att inte missa en roll, den och den låg med den och den, alternativt ville ligga med den och den. Samtalsämnen av den sorten blir tröttsamma i längden.
Jag funderade stund om jag skulle säga att det där med att vara skådis är väl ingenting. Lära sig utantill en text som någon annan skrivit och sen stå på en scen läsa upp den ur minnet. Kan det vara något att så efter? Skillnaden mot att sitta i en TV-studio och läsa texten från en prompter och låtsas vända manus är egentligen hårfin.
När middagen var slut hjälptes vi alla åt att duka av och stoppa in i diskmaskinen. Orsaken var att Juliettas telefon hade ringt. Några hade hört talas om att det var fest, ett utländskt filmteam var i stan och någon menade att det skulle vara kul att komma på en svensk påskfest.
Julietta hade ingen snaps så hon skickade hem mig för att leta i förrådet. I frysen hittade jag tre öppnade buteljer med svensk snaps. Filmsällskapet var polacker så spriten gjorde succé och försvann med blixtens hastighet.
Desdemona hade en roll så hon släpade på regissören som var en ung man med nyss försvunna ungdomsfinnar. Han var dock mer intresserad av en blond flicka med rödmålad trutmun.
Desdemona sa att hon skrev på ett manus. Det handlade om flicka som träffade en centralt placerad statlig tjänsteman. Han var olycklig, bar med sig en dator, skrev ned det han var med om och skickade ut det i den digitala rymden.
Av det här följde att man började söka efter hans identitet. Utan att han förstod det hade han röjt statshemligheter, avslöjat förtroenden, redogjort för palatsintriger och hånat lätt maskerade kollegor. En hemlig grupp tillsattes som sökte efter honom. Sen hade hon inte kommit längre.
’Hur har du fått uppslag till den där omöjliga historien?’ sa jag.
’Säg det, säg det,’ sa hon och höjde ögonbrynen på ett lustigt sätt.
’Jag vet inte om storyn gör sig som film,’ sa jag.
Desdemona och jag gick hem till mig. Hennes stora mun log mot mig, hennes smala kropp var vinterblek och hon hade en glupskhet som fick jorden att röra sig.
När jag skriver det här sover hon den berusades oroliga sömn i den blå läsfåtöljen. Jag har lagt om henne ett duntäcke.
Imorgon måste jag vädra våningen i flera timmar för att bli av med stanken från hennes cigarretter.
 
 
Det är varmt i solen här ute på Kastö, i skuggan är det iskallt om vinden från havet ligger på. På en del ställen är snön kvar uppe i skogen, men ute på havet har isen öppnat sig.
Bengtsson och hans fru bjöd på kaffe. Vintern hade varit bra, även om veckorna utan ström hade kostat dem arbete och pengar. Bengtssons barnbarn var i huset, sonen och sonhustrun hade vunnit en resa för två till London, de hade funderat ut en reklamslogan för en resebyrå och vunnit första pris. Barnbarnen var inne i huset och spelade TV-spel trots att solen sken. Vi satt i solen på verandan och drack kaffet.
’Säg åt din mor om att ta ned trädet vid grinden, glöm inte det,’ sa Bengtsson när jag gick.
Jag fick posten av Bengtsson. Han sa att det var flera brev från utlandet, ett brev i vadderat kuvert.
’Det är nog från fransman som besökte oss i somras och tog bilder. Han kom nog bara ihåg den här adressen,’ sa jag och tog mot det vadderade kuvertet jag skickat från Paris.
Här inne i huset öppnade jag posten. CD-skivan med kopian av Herberts dokument la jag i första bandet av den gamla upplagan av Nordisk Familjebok som stått här sen urminnes tider.
Brevet från Joao var som vanligt entusiastiskt. Han hade identifierat deltagarna vid mötet i Cervo. Här fanns deras namn, sysselsättningar, kopplingar till nationella myndigheter och till vilka de sannolikt rapporterade. Joao hade till och med gjort sig besväret att kontrollera bilnumren, samtliga bilar var hyrbilar. Joao skrev att om jag ville så kunde han ge mig namnet till en person i Paris som kunde spåra bilnummer, kreditkort, hyrblar och ge allmänna registerupplysningar om folk. Ville jag det?
Jag slog numret till Joaos mob, han var ute och gick med Maria det vackra vädret. Vi uväxlade några banaliteter i en vardagskonversation och sen sa jag något i stil med att jag var intresserad av att närmare lära känna de där damer vi träffade när vi var i Paris. Kunde han inte ta reda på lite närmare om dem? Tänk om det var escort service, sa Joao som omedelbart fattade vad jag menade. Det är precis det jag vill veta, sa jag. Var det fågel eller fisk? tänkte jag avsluta med men visste inte riktigt hur jag skulle översätta det, idiomatiska uttryck är alltid svårast att översätta till främmande språk.

 
torsdag, april 08, 2004
 
Idag var det halvdag. Många hade arbetat in dagen, men jag hade skrivbordsarbete att göra och satt kvar tills det blev tyst i huset. Storchefen var förbi, han ska åka ut till landet och lägga om taket.
Jag åt en försenad lunch på Hötorgshallen, gick ut i solskenet och strövade längs Strandvägen. Jag hade bara kavaj, överrocken låg i väskan, det kändes som om det var sommar.
Tom var på båten, han log brett när han såg mig. Jag kilade iväg och köpte en påse wienerbröd. Tom gjorde kaffe. Vi satt där under tystnad och tittade på människorna som flanerade längs kajen. Unga par gick hand i hand, barn skrattade, allvarliga män slickade på en glass.
’Vad säger Erika om det här?’ frågade jag.
Erika var Tom och Lisas dotter. Hon arbetade på en arbitrageavdelning med utsikt över Brunkebergstorg och var gift med en fastighetsmäklare. Stefan frågade jag inte om, Tom nämnde aldrig sin son och jag hade förstått att så skulle vara fallet.
’Erika är vuxen. Jag tror att jag ska bli morfar, hon ser sån ut säger Lisa.’
Tom tystnade som om det han sagt hade varit minnesflashar från en försvunnen värld.
’Vad tyckte du om senaste jaktresan?’ frågade jag.
’Förvirrad.’
’Så det är ditt omdöme när folk ihjälskjutna?’ sa jag något häpen.
’Du ska inte lyssna på en revolutionsnostalgiker som den där Othelo. Han har sett sina bästa dagar. Jag har fått ta del av ett första utkast från haveriutredarna. Det finns inga som helst tecken som tyder på att koptern blev beskjuten. Plåten är utåtvriden, explosionskraften kom inifrån kabinen. Koptern var i drift för att piloten skulle få flygtimmar, någon hade slängt in några lådor för att det skulle se bättre ut i färdrapporten.’
’Men ingen visste vad som fanns i lådorna?’
’Det skulle tillbaka från en bataljonsövning. Othelo har visst råkat förbannat illa ut för att han använde den för att flyga jaktkamrater. Missen var att det skulle ha suttit med en portugisisk officer för att motivera att den gick ned och hämtade folk. Jag har gjort det själv flera gånger. Det är rutin.’
’Hur kan du ta så lätt på det här?’
’Så här. Sånt här har hänt förr när någon idiot samlar hop oanvänt material från en övning och inte gör en ordentlig koll av materialstatus. Vi hade en djävla tur som inte åkte med.’
’Så allt var slumpens skördar?’ sa jag och tänkte att nu berättar jag för Tom om det som hände i Cervo.
’Man kan inte utesluta någonting, fast just nu talar det mesta för att det var en olycka.’
När jag gick hemåt kände jag mig underligt lättad samtidigt som jag tyckte att jag smet undan för att rädda mitt eget skinn när jag inte gav Tom hela bilden.
 
 
Denna skärtorsdagsmorgon lyssnar jag på BBC.
Ockupationssoldaterna i Irak slår hårt mot Mahdi-milisens uppror. Ett uppror som kanske enar de religiösa klanerna i något som skulle kunna bli embryot till ett nationellt uppror.
Ett nytt Vietnam, mumlar kommentatorerna yrvaket om ockupationen. Visst kan det bli så och det är det som är det illavarslande.
Tvingas våra vänner att i någon mening dra tillbaka ockupationsarmén skickar det ett lättfattligt meddelande till världens religiösa galningar.
Det lyder: Supermakten är svag, det går att besegra den och dess allierade.
Det här kan ge upphov till en utveckling med dyrare bensin där oljan används för politisk utpressning, en förminskning av gods- och persontransporter, prisökning, inflation, intensifierad terror och en Eurostate som tvingas skapa en gemensam armé.
Till detta bör läggas det politiska tumultet med gräl om vem eller vilka som ska hålla i den militära kommandostaven, en ökad militarisering av staten och en drastisk nedmontering av de europeiska fri- och rättigheterna för att bekämpa terrorismen. Vidare så kommer de sionistiska extremisterna med stor sannolikhet att avlossa den första atombestyckade missilen mot vad man svepande kallar för araberna, Förenta Nationerna vittra sönder, de nationalistiska fanatikerna på Balkan ladda gevären och så träder de politiska grottmänniskorna definitivt in på den europeiska parlamentariska scenen.
Jag ser redan framför mig strålkastarbelysta balkonger i natten där demagoger spottar salivstänkta appeller ut över ett hav av människor som sträcker på halsarna och tänker: Han säger det vi alltid tänkt. Ut med främlingarna, ut med dem som inte är som vi.
Och så är vi tillbaka där vi började med en ny generation som förs ut på slagfältet under flygande fanor och klingande spel.
Vi har sannerligen våra vänner på andra sidan Atlanten att tacka för mycket.

 
onsdag, april 07, 2004
 
Arbetet i kommittén har stabililiserats, det verkar som om ledamöterna diskuterat ihop sig i respektive partigrupp. Expertsammanträdena för ett par veckor sen kammade antagligen bort en hel del myror från deras huvuden. Det statsbärande partiets ledamöter förefaller nöjda. Deras inofficielle ordförande tog mig åt sidan och frågade när jag trodde arbetet skulle vara avklarat. Vi håller tidtabellen, sa jag. Du ska visst lämna oss? sa han. Inget är bestämt, sa jag. Åja, sa han och klappade mig på armen.
Jag vet att jag ligger bra till hos det statsbärande partiet utan att för den skull räknas som en av dem. Orsaken är mitt år på Vabis i Södertälje under Sturm und Drang perioden, paradoxalt nog lärde jag då känna människor som nu går omkring i korridorerna. För tio år sen blev en av de tidigare svetsarna på Vabis sakkunnig i statsrådsberedningen och en annan lite längre tillbaka talskrivare åt statsministern.
’Du blev aldrig präst?’
’Andarna övergav mig. Men inte tron på rättvisan,’ brukar jag säga.
Då ser de på mig med en slags förnöjsamhet och jag antar att de tänker att jag är en ärlig människa.
Inte heller har det försämrat min sits att en av mina konfirmationskamrater nu är statsråd. Vi umgås inte, men han är som alla andra chefer, i sin närhet vill han vill han ha folk han känner. Det är nämligen lättare att hålla ordning på folk i sin egen krets eftersom omdömen i en middagskonversation är ett bättre korrektionsinstrument än vilket lönesamtal samtal som helst.
Hos den förvirrade oppositionen ligger jag också bra till. Till en del är det givetvis hustruns förtjänst, hon är makalös på att skapa, som det heter, sociala nätverk. Det är kanske därför hon trivs så bra med atmosfären i Bruxelles.
En annan orsak är säkert att jag känner Tom. Sen spelar det säkert in att jag var med på middagarna hos min syster Marianne och hennes man Kurt. Det var på den tiden Kurt hade fått för sig att politikerna inte hade verklighetskontakt och systematiskt bjöd hem den ena efter den andra för de skulle få veta vad folk tycker bakom skål och vägg.
Alla tror att de vet var de har mig. Vad gäller mitt arbete har de fullkomligt rätt. Jag har inget mot att vara hovman. Det andra, det privata, det är mitt eget och det är det jag skriver om.
Just nu lider dagen mot sitt slut. Jag sitter i den blå läsfåtöljen. DN ligger på bordet till vänster om mig. Jag har nyss läst en artikel om det som alla visste men saknade vetenskapliga belägg för. Risken för cancer i blåshalskörteln hos mannen minskar ju högre den sexuella aktiviteten är.
Hade jag haft en kvinna här skulle jag ha ropat: Kvinna! Klä av dig naken, ge mig min cancerterapi.
Eller så blir nästa kvällstidningslöp:
Kvinna vägrade sex
åtalad för mordförsök
 
tisdag, april 06, 2004
 
Att ha ett gräl med hustrun så här en tidig morgon i stilla veckan är inte bra. Jag får ont i huvudet.
Sakfrågan var den att jag inte tycker att påsk, pingst och Kristi Himmelsfärd är högtider för att samla familjen. Det är traditioner som har vidskepliga rötter och förvrider skallen på småbarn. Jag firar jul, midsommarafton och nationaldagen. Det räcker. Jag gillar de hedniska högtiderna, de är vårt kulturarv.
Vad mig anbelangar kan man lika gärna slopa de religiösa högtiderna. Ledigheten används dessutom inte till eftertanke eller diskussion kring de existentiella frågorna. Det religiösa är bara en förevändning för att folk ska få slippa arbeta och i stället ägna sig åt den religion de i realiteten numera omfattar med stor hängivenhet: sätta upp tapeter, böka i trädgårdsrabatter, skruva ihop möbler, glo på TV och i allmänhet slippa från det där besvärliga arbetet med att tänka.
Framhävdar staten att vara partisk i religiösa frågor kommer de vidskepliga snart vara i luven på varann och kräva att staten ska behandla alla lika eller olika. Ståndpunkten i det fallet är beroende på utgångspunkt.
De som har det gamla romerska tortyrinstrumentet som symbol kommer att hävda tradition, historia och så vidare som argument för att helgdagarna ska vara kvar.
De som har den fornegyptiska mångudinnan som symbol kommer med darr på stämman att tala om demokrati, lika rättigheter och så vidare som argument för att införa nya respektive ta bort gamla helgdagar.
Efter det är debatten igång. Det kommer att heta: Varför ska inte hinduer, buddhister och animister få lika behandling? Varför inte begränsad arbetsdag vid ramadan och ledighet vid Eid Al Fitr? Ska verkligen inte barnen i muslimska familjer få sina högtidsgåvor på en ledig dag som de kristna barnen? Varför ska köttmumsar- och bloddrickarsekten kristianerna ha en egen gräddfil i det religiösa livet?
Antag nu att staten mot all förmodan skulle ta den svenska gullighetsprincipen på allvar, dvs ingen får vara ledsen och därför måste alla vidskepliga stollar behandlas lika. Då har man i sanning öppnat slussportarna för en intellektets danse macabre.
Det kommer att heta: Varför får vi inte ledigt för att fira martyren Husseins död på slagfältet vid Karbala? Eller helgdag för Heliga Brigitta? Eller ledigt för att skära förhuden av småpojkar, eller jojka, slå på nåjdtrumman, slakta höns och sticka nålar i dockor?
Hustrun sa att jag var känslokall. Det är det ultimata argumentet. Nej, jag åker inte till Bruxelles bara för en påskmiddag.
’Då åker vi till Rom,’ sa hustrun.
’Påskdagen infaller den elfte.’
’Tror du jag ger efter för terrorister?’
’Om det händer något, kommer du då att kunna leva med kunskapen att du offrade vår dotter?’
’Det är ett hypotetiskt resonemang,’ sa hustrun och la på.
Imorgon är det dags att slå med träkläppen på kyrkklockan ty det är Dymmelonsdag. Och jag, jag vill i största enkelhet vara en tankens spermadonator som sprider min upproriska säd.
 
måndag, april 05, 2004
 
Vi skulle träffas på Zum Franziskaner. Jag och Rickard stämde möte i korsningen Drottninggatan och Fredsgatan. Han han hade mycket att göra, visste inte var han skulle hamna på eftermiddagen, därför satsade han på det ställe som låg geografiskt ungefär i mitten av de tänkbara lokalerna.
Rickard satt på en av sofforna ute på gågatan när jag kom. En liten kille med lockigt hår, snabba ögon och en illa knuten slips.
’Du ser trött ut.’
’Haft sammanträden hela dagen. Vi har diskuterat om en démarche, men det fanns delade meningar.’
’Till vilka?’
’Nä, nä, det är en cosmic secret.’
Vi passerade över Riksbron, under de stora stenvalven som förbinder det som en gång var Riksdagen och Riksbanken. Det var mycket folk som kom längs Drottningsgatan och sen tog Västerlånggatan in i Gamla Stan. När vi passerade över Mynttorget kände jag att solen värmde trots att dagen var på upphällningen.
’Cosmic secret, är det senaste internjargongen?’
’Tillhör faktiskt grundkursen. Betyder något som ska behandlas med yttersta diskretion. Britterna och våra vänner använde uttrycket strax innan kriget var slut, sommaren 45. De krävde av oss att vi skulle skriva på ett avtal där all svensk handel och hantering av någon som helst form av uran först skulle godkännas av dem och inga andra. Avtalet skulle gälla för evärderliga tider. De kallade det cosmic secret, på den vägen är det.’
’På den gamla goda tiden skrev väl Sverige inte på?’
’Några veckor senare sprängde de bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Nu sorterar allt under så kallade internationella organ. De har i princip fått som de vill.’
’Gäller alla utom de sionistiska fanatikerna,’ sa jag.
’Vet du att de släpper Mordechai Vanunnu i slutet av april? Du vet teknikern som arbetade i Dimona och berättade att Israel har nukes. Han tycks vara helt obruten efter arton år så de tar väl livet av honom på passande sätt.’
Vi kom fram till Zum nästan samtidigt som Tom anlände. Han hade inte bytt om så några människor vid ett bord vände sig om och stirrade.
När vi beställt sa Tom till servitrisen:
’Det ska vara fyra öl, inte tre.’
Det fjärde glaset ställde Tom vid bordets kortsida. Det fick stå där orört hela kvällen.
’Livet måste gå vidare,’ sa Rickard.
’Jag tycker fortfarande han svek oss,’ sa Tom.
’Bor du på båten nu?’
’Det är inte stort, man vänjer sig. Ganska skönt att höra vågorna klucka när man vaknar,’ sa Tom utan större entusiasm.
’Kommer ni ihåg att vi pratade om att göra en resa?’ sa jag. ’Alla fyra.’
’Och nu är vi tre,’ sa Rickard.
’Kommer ni ihåg sprutan som låg på bordet? Gustafs spruta, den han fick av pappa den berömde doktorn. Apelsinsprutan,’ sa jag.
Då skrattade vi för första gången. Det var den sprutan vi använde för att trycka in vodka i apelsiner som vi hade med oss på studentskrivningarna. När vi skrivit klart sög vi i oss saften och tyckte att vi lurat hela vuxenvärlden som kunde dricka sprit i skolans aula.
Tom sträckte på sig, lyfte upp sin portfölj och öppnade den. Han la tre askar på bordet.
’Vad är det?’
’Gustafs arv.’
’Vilket arv?’ sa Rickard.
Jag öppnade den lilla asken. I den låg en av de tre giftampuller Tom tagit från bordet i Gustafs och Annikas sovrum.
’Vad är meningen med det här,’ sa Rickard.
’Gör vad ni vill med det. Själv behåller jag min. Går att dricka eller injicera. Tar längre tid om man tar det oralt, dessutom plågsamt.’
’Du är inte klok,’ sa Rickard.
När vi skilts åt stod jag ett slag och funderade om jag skulle låta den lilla asken glida ned i de svarta strömvirvlarna vid Slussen. Men jag började frysa och tänkte att det var lika bra att gå hem.
 
 
Morgontystnad.
Hustrun ringde igår. Hon ville ha information om begravningen. Jag berättade så gott jag kunde, naturligtvis hade jag inte lagt märke till det hon tyckte att jag skulle ha observerat. Jag sa att jag hade varit ledsen. Jaha, sa hon precis som hon inte förstod.
Jag har gått genom morgontidningarna och lyssnat på BBC. Motståndet mot ockupationen av Irak har nu gått in i ett ännu mer våldsamt stadium. Skräckslagna spanska soldater har skjutit rakt in i en folkmassa i Najaf. I den fattigaste stadsdelen i Baghdad har religiösa fanatiker dödat sju ockupatiossoldater och tagit över officella byggnader.
När våra vänners president i maj förra året meddelade världen att kriget mot Irak var avslutat skrev Robert Fisk i The Independent: ”Kriget är inte alls över, det är nu det börjar.”
Det är den ena sidan av saken. Den andra är om kaoset på gatorna och det vidriga mördandet har nått den styrka att det verkligen försvagar ockupationen. De åtgärder som ockupanterna nu sätter in, eller inte sätter in, kommer att visa styrkan i motståndet.
Nu måste jag resa mig upp ur den blå fåtöljen och gå ut härifrån. Det finns en värld där ute.
 
söndag, april 04, 2004
 
Hon ringde strax efter lunch.
’Jag kanske inte skulle göra så här, men jag såg dig på Sveavägen i fredags,’ sa Louise i telefonen. ’Vi gick samma väg, eller du gick samma väg som jag. Jag bor också på Söder, jag gick genom Gamla Stan, men du gick Skeppsbron och när jag kom till Slussen så gick du alldeles bredvid mig, fast du såg mig inte.’ Hon talade fort, snubblade över orden, tystnade. ’Jag ville bara säga det.’
’Ursäkta att jag inte såg dig,’ sa jag.
’Det var inte så jag menade,’ sa hon och tystnade.
’Du har rätt,’ sa jag som svar på hennes ordlösa fråga. ’Jag har ramlat ned i det svarta hålet, det är så djupt att jag tror att jag kommer att bli kvar här.’
’Ska vi gå ut och gå?’
’Vi skildes vid Slussen, varför inte träffas där?’ sa jag.
Vi träffades vid Slussen. Sen gick vi Stadsgården österut, krånglade oss genom det dystra hamnområdet, fortsatte längs Hammarbykanalen, promenerade under Årstavikens lutande knäckpilar, passerade Tantos små kolonistugor, fortsatte över bron till Långholmen
där vi drack kaffe.
Vi pratade, vi var tysta, förenade som två människor som känt varann mycket länge.
Nu på kvällen satte jag mig ned för att skriva ett brev till Mena. Men vad skulle jag skriva? Hur skulle jag formulera mig? Skulle hon lyssna?
 
 
Hela veckan har jag arbetet som en robot på högvarv. Jag har somnat vid midnatt och vaknat två tre timmar senare, sen har jag läst, skrivit en stund, lyssnat på musik eller tagit fram en tavla för att fundera. I gryningen har jag vanligtvis resignerat, gått till bagaren och gjort kaffe. Det här fortsatte även efter begravningen av Gustaf och Annika i fredags. Begravningen ägde rum i Gustaf Vasa kyrka klockan två. Det var en strålande dag, mycket folk och vacker musik. Annikas kollegor spelade. Professionella som de är, härdade efter att ha spelat på många begravningar, genomförde de sin uppgift utan att med den minsta ansiktsmuskel röja sina känslor. Sorgen kom efteråt, flera av dem grät på kyrkbacken.
Mor var också där liksom min syster Marianne. Jag stödde mor hela vägen från bilen och fram till kyrkbänken. Tom och Lisa var där, de satt på olika ställen i kyrkan. Rickard och Ann-Britt var där, Ann-Britt grät hejdlöst. Douglas var också där tillsammans med Karolin, de lämnade en stor krans med hälsningar även från Toms far. Flera av Gustafs kollegor deltog, en längre artikel skriven av några kollegor har varit publicerad i DN, man hyllade Gustafs medicinska insatser, skrev om hans hängivna forskningsarbete och hans nästan faderliga omsorg när det gällde studenterna. Gustafs närmaste man, en liten kille med tunt hår och runda glasögon, sa några ord framme vid kistan. Jag hörde inte vad han sa.
Jag, mor och Marianne gick fram till kistan tillsammans. Jag hade tänkt säga några ord, men då brast det och det enda jag kunde göra var att lägga handen på kistan och viska ’hejdå gamle kamrat’ eller något i den stilen. Det var så mycket, så svårt. Tom och Rickard stod bakom mig. Jag orkade inte, just i det ögonblicket ville jag bara försvinna bort från alltsammans, sätta mig ute någonstans i skogen och bara vara ensam.
Efteråt var det kaffe och smörgåstårta på Stallmästargården. Det gjorde mig förbannad på Annikas syster att hon inte hade kunnat arrangera en middag, det hade varit mer passande. Eftermiddagskaffe utan bordsplacering kändes ovärdigt och futtigt. Hade Gustaf haft syskon eller föräldrar i livet är jag övertygad om att det skulle ha blivit en middag.
När vi alla var församlade, de som följt dem genom livet, höll jag mitt tal, det var ett tal om den vänskap som bundit oss samman i snart fyrtio år. Rickard höll också ett tal liksom Tom. Tom läste några ord ur en dikt av Verner von Heidenstam.

Bort gå de,
stumma skrida de
en efter en till skuggornas värld.
Klockorna dåna. Tungt slå de,
mullra och kvida de,
sjunga sin sång till de dödas färd.
Milslångt borta jag sitter.
Ändå hör jag klockornas slag.


Jag hade hamnat bredvid Louise, Annikas barndomskamrat som jag mötte på den sista middagen hemma hos Gustaf och Annika. Louise var vacker i den svarta dräkten. Hennes make-up var diskret, halsbandet enkelt, en liten brosch på kavajslaget. Hon sa att det jag sagt var fina minnesord och höll om mig en stund. Hennes parfym var rogivande.
Efteråt stod vi på gräsmattan bakom Stallmästargården och tittade ut över Brunnsviken. Kom, sa Rickard och så gick vi tre överlevande musketörer en bit bort in i Hagaparken, ja, vi gick ända bort till den stora Pelousen och tillbaka medan Rickard gång på gång sa:
’Vad ska vi göra, vad ska vi göra nu?’
’Fy fan vilka djävla idiot han var som bara stack från oss,’ sa Tom. ’Fy fan bara drog utan ett ord.’
’Sluta för helvete,’ röt jag.
Då brast det för Tom. Han grät som ett barn gråter.
Gustaf älskade Annika mer än sig själv, tänkte jag. Står det inte skrivet att en man skall lämna sin far och sin mor och sina vänner för att leva med sin hustru? Nu går Gustaf hand i hand med Annika på någon av de där himmelska ängderna ingen av dem trodde på. De slipper alla bekymmer, ingen smärta finns, ingen törst, ingen hunger. Inte det här livet som hatar oss människor så mycket att det dödar oss så snart vi vant oss vid dess ljuvliga smak.
När vi kom tillbaka hade folk ännu inte gått. Jag tog farväl, sa adjö till Annikas syster och bestämde mig för att gå hemåt till fots.
Jag gick längs Sveavägen. Det var som att gå i en tunnel av vitt mörker . Jag kan inte beskriva det på annat sätt. En tunnel av vitt mörker. Det berodde på att jag visste att min hyperaktivitet drog mig alt närmare det svarta hålet.
Och nu har det svarta hålet öppnat sig för mig. Här sitter jag denna tidiga morgon i svärta och mörker.
Spelaren står på en oändlig repetition av Schuberts Ave Maria med Pavarotti.
Beethovens Missa Solemnis vågar jag inte spela av risk för att helt gå sönder.
 
lördag, april 03, 2004
 
Jag har gått till herrfrisersalongen ’Kavaljeren’ på Skånegatan i mer än tjugo år. Där klipper två kvinnor de förbipasserande herrskallarna. Den ena kvinnan är tunn och arbetar med med långsamma nästan prövande handrörelser, den andra yngre, hon är frodigt tjock och mycket snabbare med saxen. Priset för en klippning ligger lite över hundra kronor.
Kunderna är för det mesta pensionärer. Lokalen liten, tre frisörstolar, inga överdrifter i möbleringen. Det är inte som den där flashigare salongen runt hörnet, den som tar det dubbla priset och har en genomtänkt inredning. Orsaken till prisskillnaden är en gåta liksom det stora antalet herrfriseringar som finns här i kvarteren. På rak arm tror jag att jag kan räkna upp ett tjugotal herrfrisörer här på östra sidan av Götgatan. Det skulle vara intressant att se deras bokföring eftersom ingen av dem ger kvitto på utförd tjänst.
Jag vet att den yngre är gift och har barn. Jag vet också att hon för ett antal år sen var på förhör angående ett mord som begicks i Nacka. Det var en ung man som mördades genom att någon tömde sitt magasin i honom då han satt i bilen på parkeringsplatsen en morgon. Orsaken till förhördet var att hon ingick i den kamratkrets som hållit ihop sen skolan. Offret var aktiemäklare på en bank.
’Vi träffades kanske en gång om året, höll ihop så där, ja, du vet. Jag tyckte bara det var otrevligt, jag hade ju inte så mycket med honom att göra,’ sa hon en gång.
Då båda damerna brukar också fråga mig om dottern eftersom jag en gång berättade om henne. Det skedde inget undantag från den regeln idag när jag fick håret klippt. De är mycket intresserade av dotterns boende i Paris, frågar om detaljer och om jag har varit på besök. Över huvud taget får jag en känsla av att båda två längtar bort från det lilla hål i en husgrund där de lever sina liv.
Idag klippte jag mig alltså. Der var den tunnare damen som arbetade. I stolen satt en äldre herre, sannolik pensionär, och blev klippt. Jag fick vänta och letade efter en tidning att läsa. På bordet fanns bara serietidningar och skvallertidningar, gissningsvis lämningar efter de två damernas familjer som efter genomläsning hamnade på kundbordet.
I en av skvallertidningarna hittade jag bilder från Astrids födelsedagsfest i Orangeriet. Människorna som ställt upp på bilderna var nogsamt namngivna. Jag betraktade kvinnorna med turbanfrisyrer och männen i hajskinnskostymer. Astrid log lyckligt. Nu behövde hon inte gå hungrig under lång tid, middagsbjudningarna skulle hagla över henne.
 
 
På en järnvägsbank i Mocejon, mellan Madrid och Sevilla, hittade igår en järnvägsanställd en bomb. Fyndet kom lägligt eftersom NATO just igår brände av glittrande fyrverkerier för att markera att ett antal nya stater upptagits som medlemmar i militäralliansen. Fyndet i Mocejon fick de församlade försvarsministrarna att meddela världen att de europeiska länderna och våra vänner på andra sidan Atlanten avser att utöka underrättelsearbetet.
Eftersom våra vänner är den som part som reellt, dock inte formellt, bestämmer i NATO kan det i detta sammanhang vara på sin plats att erinra om dokumentet ’The National Security Strategy’, publicerad september 2002. Där står att våra vänner har för avsikt att inte acceptera någon som helst annan stat på denna jord som säkerhetspolitiskt likvärdig Guds utvalda krigare från Nordamerika. Den icke-valde presidenten har även fastslagit den kejserliga rätten att ’i förebyggande syfte’ angripa varje nation man unilateralt anser kunna segla upp som en konkurrent till Guds utvalda krigare från Nordamerika.
I denna verksamhet har den icke-valde presidenten fastslagit att i kampen för att ’utrota ondskan’ har man både Historien och Gud på sin sida. Omnämnandet av FN och folkrätt sker endast i föregående och då enbart som verktyg för våra vänner att driva genom Die Endlösung.
Detta är sålunda den övergripande strategin för de 350 000 soldater våra vänner placerat i världen. Det är också den målsättning som vägleder våra vänners arbete i NATO tillsammans med deras europeiska vasaller.
I denna tidiga morgon lyss jag till det sakta knirkandet.
Världshjulet rör sig.
Vad finns att göra annat än att lyfta en kopp kaffe och utbringa en skål för den arma mänskligheten?
 
fredag, april 02, 2004
 
När farbror Fredde ringde så kunde jag inte säga nej. Han hade biljetter till Hamlet på Uppsala Stadsteater och den andre parten hade blivit sjuk. Kunde inte jag? Visst, gärna. Och så strålade vi samman på Stockholms central och tog tåget till Uppsala.
Tåget tar ju bara fyrtio minuter. Både farbror Fredde och jag är ju vana vid betyligt längre resor. I synnerhet farbror Fredde som haft många utlandsstationeringar under sin långa karriär.
Han är en av mors vänner från förr i tiden. Numera talas de aldrig vid. Jag vet inte varför, det är vara svårt att förstå varför så gamla människor blir så ilskna på varann att de slutar umgås. Man kan ju tycka att ilska och aggressioner borde avta när man närmar sig den tid då döden kan komma vilken dag som helst.
När jag var mindre var farbror Fredde ofta hos oss. Många gånger har jag suttit i hans knä medan han berättade spännande historier från andra länder. Jag tror också han firade jul hos oss några gånger, men jag är inte riktig säker på den punkten.
Farbror Fredde är en elegant man, kulturintresserad, belevad och mycket vitter i hela sin framtoning. Han samlar på antikviteter, dyrbara antikviteter som gamla pjäser av silver och utsökta hantverksarbeten från sjuttonhundra och framåt. Hemma hos sig har han matsilver, kandelabrar och snusdosor som tillhört såväl ryska tsarfamiljen som Gustaf III.
På gamla dar har han fått ett drag av bitterhet gentemot den stat och nation han så troget tjänat. För ett tiotal år sen fick han kunskap om att han varit utsatt för underrättelsetjänstens intresse under hela sin ämbetsmannabana. Kort sagt – han har varit telefonavlyssnad, man har undersökt hans privatliv och hans arbete har varit föremål för extrem närläsning.
I och med utredningarna av säkerhetstjänstens arbete under de sista åren tyckte han att det var tillfälle att få se sina akter. Det fick han inte. Han har nu överklagat så långt det går, men sina filer kommer han aldrig att få. Det gör honom mycket bitter och ska man ha en trevlig kväll så ska man inte nämna det här med ett ord. Gör man det så blir han som en gammaldags grammofonskiva som står och hackar i samma spår. Visst, säger man, det är skamligt.
Jag vågar aldrig säga att har det aldrig fallit dig in att eftersom du var homosexuell och kände till statshemligheter så blev du övervakad? Det var ju så på den tiden. En homosexuell kunde utsättas för utpressning eftersom homosexualitet var ett kainsmärke, det var så du blev en säkerhetsrisk även om du var den mest omutlige tjänsteman som kunde letas upp i den svenska förvaltningen. Förstår du inte det, farbror Fredde?
I teatersalongens mörker kom Hamlet återigen mot mig, min idol från en gång i tiden.

Vilket mästerstycke är icke människan! Huru ädel i förnuft! Huru oändlig i förmögenheter! I gestalt och rörelse huru uttrycksfull, huru beundransvärd! I handling huru lik en ängel! I tanke huru lik en gud! Världens prydnad! Urbilden för alla kreatur! – Och likväl i mina ögon, vad är all denna stoftets kvintessens? Mannen gör mig ingen fröjd och kvinnan ej heller, ehuruväl ert småleende tycks mig antyda annat.

Jag skriver det i Hagbergs översättning, inte Hallqvists som det var på teatern. Jag levde med Hagbergs Shakespeare ett par år i gymnasiet, den vinden blåser alltjämt i mina öron.
När vi stod i den oväntade kylan utanför Uppsala Stadsteater beklagade farbror Fredde att han inte var student och kunde gå på nation och äta ärtsoppa och dricka punsch denna torsdag.
På tåget slumrade han en stund. Han tog i hand när vi skildes åt. Det var en torr gammelmanshand utan kraft som en gång skakat hand med världens stora.
 
torsdag, april 01, 2004
 
Strax efter jag skrev färdigt igår kväll och förberedde mig för att läsa en stund i Montaigne så ringde det på dörren. Det var Tomas som bor på våningen här ovan. Han frågade om jag var upptagen, vilket jag alltså inte var. Han ville prata om den del saker. Visst, visst, sa jag, kom in bara. Jag bjöd på whisky. Tomas tittade undrande på mig samtidigt som han ställde de där vanliga frågorna om hur jag hade det, om hur hustrun och dottern hade det och alla de andra artighetsfraserna.
Så kom vi fram till det väsentliga: sonen Andreas gör militärtjänsten som fjälljägare på K4 i Arvidsjaur. Det är en fysiskt krävande utbildning. Han är som en riktig Rambo nu, sa Tomas som nog aldrig tagit ett steg i onödan. I vilket fall som helst så hade budkavlen gått och man ställde upp kompaniet och sa: ÖB behöver svensk trupp till Balkan. De som vill åka tar ett steg fram varpå två tredjedelar klampade ett steg fram. Sen blev det urvalsprocess och lille Andreas blev en av de utvalda som skickats till Örebro för skolning.
’Maria har gråtit hela veckan,’ sa Tomas. ’Det hjälper ingenting vad man säger till grabben. Han bara svarar att de är utbildade för att klara sig i svår terräng. De kan försvinna hur lätt som helst säger han.’
Jag satt som förstummad. Vad skulle jag säga? Skulle jag säga att det här är framtiden för svenska familjer? Att deras barn kommer att skickas runt i världen när våra vänners strateger beslutat att bomba en trilskande skurkregering för att försvara våra vänners rätten att suga fossila bränslen ur klotet innandöme?
’Chanserna att han klarar sig är ganska bra. Ingen har ju dött,’ sa jag.
’Ännu,’ sa Tomas.
’Han vill väl ut på äventyr och tjäna pengar.’
’Tjugotvåtusen i månaden,’ konstaterade Tomas. ’Han lyssnar inte på oss. De har ju blivit helt drillade. Jag tänkte du visste något.’
’Inget mer än att ingen har dött.’
’Ännu,’ sa Tomas och gav mig det där tysta, undrande ögonkastet ur vilket det växer sociala förändringar.
 
onsdag, mars 31, 2004
 
Jag har arbetat intensivt hela dagen. Först kommittésammanträde, lunch med deltagarna, därefter pappersarbete och sen skrev jag ett tolv sidor långt förslag med fotnoter plus litteraturlista. Orden bara sprutade ur mig. De var ren lycka att få arbeta med det jag stundtals är bra på. Jag läste genom förslaget när jag kom hem, gjorde ett antal ändringar och så skickade jag det till berörda parter.
Kroppen värker av brist på rörelse, det enda jag har hunnit med idag är armhävningar, en stund med stången och sit-ups tills det svartnande för ögonen.
Nu sitter jag här i arbetsrummet med en kåsa skotsk månskensdryck och betraktar mig själv.
När jag var i Paris med Mena var jag fullkomligt övertygad om det rätta och riktiga i att bryta upp från det här äktenskapet. Sen sköt beslutsångestens ogräs upp ur de praktiska problemens fruktbara mylla. Var ska jag bo? Det här är ju inte min våning, det är hustrun som äger den. Det enda jag äger är Kastö som jag delar med mina systrar. Visst skulle jag kunna sälja min del och få ut pengar, men jag skulle bara vara välkommen till Kastö som en främling. Så väl känner jag mina syskon. Dessutom skulle mor bli rasande. Hennes vassa tunga kan skära djupa sår, det vet jag av erfarenhet. En gång, bara en gång har hon sagt det, men det finns fortfarande kvar i mig som ett eko: Du är opålitlig som din far.
I vilket fall som helst skulle en skilsmässa innebära att jag måste skaffa annat boende och det kostar pengar. Jag är inte så lättsinnig som Tom att jag kan bosätta mig på en träskuta och ankra upp vid Strandvägen. Det är inte min cup of tea.
Jag har mina böcker, mina tavlor, mitt arbetsrum, möblerna, min fascination för den digitala tekniken och mina vanor. Jag kan inte låta bli det, men jag måste leva med viss inramning. Jag föddes i bourgeoisien, det är mitt arv och på den punkten hycklar jag inte. Under uppväxten däggade jag en brygd på vrede och saknad, ut ur den föddes en avsky för det system som premierar utnyttjandet av den svage. Det är mer än man kan säga om dem som föddes med underklasspiskan snärtande på ryggen och resignerade till stumma biffkor som låter sig föras till slakt utan att någonsin fråga: Varför?
Naturligtvis skulle jag kunna sälja några tavlor. Det finns en sak av Zorn här i våningen, det är sant, men också den delar jag med mina syskon, vi köpte den som en pensionsförsäkring för ett antal år sen och det är helt uteslutet att sälja den nu. De andra tavlorna har jag svårt att skiljas från. Inte heller mina förstautgåvor vill jag göra mig av med, det skulle i många fall bli en dålig affär.
Sen är det frågan om vilket liv jag hade att leva. Vi skulle ju vara två. En sån som jag och en arbetslös yngre kvinna med i det närmaste obefintliga kunskaper i svenska och utan tillstånd att vistas i landet. Det första vi skulle tvingas göra var att gå genom en administrativ process som skulle initieras av att vi gifte oss på låt säga ambassaden i Buenos Aires. Mena vill ha barn, det säger hon. Jag skulle alltså bli småbarnsfar med skrik på nätterna och sandlådebesök och dagis och hela det där plågsamma gatloppet.
Det var alltså mina motargument. Nu har jag formulerat dem. Det betyder att de är fuktiga och nya och kan stoppas in i mitt medvetandes torktumlare, där kan de tumla runt under sömnen i natt tills de torkat och kan tas fram på morgonen.
 
 
Bagaren gav mig min fralla i papperspåsen och undrade hur långt våren kommit på kontinenten. Han vet att jag reser mycket. Tack, bra, sa jag, det är svensk sommar längst söderut. Han berättade också att det förra veckan var inbrott i färgaffären på Borgmästargatan. Polisen kom, gick inte in i lokalen, antecknade och så hoppade de in i bilen. Varför åker ni? utropade affärsägaren. Mycket att göra, sa polisen och fräste iväg till McDonalds på Folkungagatan där man inhandlade en påse flottigheter. Han såg det själv, sa bagaren och gav mig en underlig blick.
Jag tänkte att det är ur dessa tysta, undrande ögonkast som de sociala förändringarna växer.
Hemma satte jag mig i arbetsrummet och läste morgontidningarna i tystnaden innan morgontrafiken kommit igång.
Därefter skrev jag ett brev till Mena, printade ut det och skrev om det för hand. Det ser snyggare ut så. Vi har nämligen kommit överens om att inte kommunicera via elektroniska eller digitala media. Sen Mena berättade att de spelade upp ett telefonsamtal vi haft måste jag vara försiktig. Brevet la jag i ett kuvert som jag adresserade till den postbox vi öppnade. Postboxen ligger i samma lokal som en livsmedelsaffär i den gudsförgätna Parisförort där hon bor. Jag gjorde en snabb kalkyl över antalet postboxar affärsinnehavaren visade och kom fram till att antalet i det ena rummet måste vara över tusen. Det fanns ytterligare två andra rum med postboxar.
Utrymmena för postboxar upptog större delen av affärsytan så jag gissar att livsmedelshanteringen kommer i andra hand. Affären var för övrigt försedd med de kraftigaste järngaller jag någonsin sett. Det skulle behövas en lastbil fullastad med stelnad betong för att forcera det gallret.
Om jag skulle fortsätta mina gissningar så antar jag att varje postbox skulle kunna motsvara en illegal invandrare som saknar fast adress.
I den gudsförgätna förorten fanns ytterligare tre andra företag som sysslade med liknande verksamhet. Men det här var den med bästa ryktet, enligt Mena.
Nu är det dags att sätta på sig rustningen och gå ut i verkligheten.
 
tisdag, mars 30, 2004
 
Efter allt som hänt kändes det underligt att vara på Tisdagspuben och bli briefad av Antonsson om det senaste.
Nu jagade pressen efter bevis i pärmarna sen någon på Svenska Dagbladet kommit på att det fanns konstigheter att hämta om man granskade vilka som anställdes lokalt på de svenska ambassaderna.
’Du vet, en del ambassadörer är inte riktigt navlade. De anställer fruar och vid-sidan-av damer i vad som helst bara för att få behålla husfriden. Tokfransen Henrik Brending är ju värst, han gifte ju sig lokalt på gamla dar och för biståndspengar anställde han frun, svägerskan och svågern. Vips köpte släktklanen varsin Mercedes för pengar som skulle gå till ett projekt för handikappade barn. Behövs för att åka ut och titta på projektet, sa Brending när Svenskan ringde. Knuten var bara den att det inte fanns kvar några pengar till själva projektet. Och nu har bilarna försvunnit. De stals alla tre under en och samma natt. Det blir kul när det kommer ut. Men Bredning ska ju gå i pension så det blir ingen cirkus med det.’
I övrigt hade han träffat doktor Flodfors efterträdare som sparkades för tio år sen. Flodfors var ju av den sorten som krävde att de manliga besökarna på kliniken skulle dra av sig kalsingarna på kliniken och sen tittade han närsynt på klenoden och frågade han hur det varit med kärlekslivet under utlandstjänstgöringen. Hm, sa man, jag kom hem för två år och nu är jag här för halsont. Visst ja, sa Flodfors och skrev ut en hostmedicin som blev gratis eftersom Flodfors skrev på.
Flodfors efterträdare fortsatte traditionen fast med yngre damer som fick ta av sig kläderna varpå han handgripligen undersökte stuss och bröst. Det höll ju inte länge. Han fick silkessnöret med tre årslöner och efterträddes av den nuvarande hederspricken.
’För tre årslöner köpte snuskhummern sen ett hus på Djursholm och fick jobb på KS. Några år senare sålde han huset med en jäkla vinst, flyttade utomlands och fröjdade sig med späda filippinskor. Jag träffade honom på NK. Nu är han hemma, blek och tärd och viskade att han jobbade ideellt på en HIV klinik. Så kan det gå. Härligt väder idag, va?’ sa Antonsson och kapsylade av en kall Staropramen.
 
 
Aha, nu har statsministern plötsligt fattat att det finns ett folkligt motstånd mot the Eurostate. Efter ett besök i Berlin säger han i Dagens Eko att det är fel när svenska skattebetalarnas pengar ska gå till östländer som har minimala skatter eller inga skatter alls för de rikaste medborgarna.
Detta kan skapa, som termen i detta fall lyder, spänningar. En annan benämning skulle kunna vara att de som en gång förbländades av elitens fyrverkerier nu inser att den frihet eliten talade om bara var elitens frihet. Inte var det frihet för Andersson och Pettersson och Lundström inte. Det kommer deras söner och döttrar att få uppleva inom kort när våra vänner på andra sidan Atlanten viftar med fingret och vill ha den europeiska kanonmaten i uniform och kängor.
Visserligen var det en korrekt och intressant iakttagelse, men den kan också appliceras på länder i Afrika, Asien och Latinamerika dit Sverige skickar bistånd. Varför ska svenska skattebetalare pytsa in pengar i länder där den inhemska feodalklassen lever i sagopalats och inte bidrar med en örtug för att lindra fattigdomen i det egna landet?
Var och en som tagit en drink hemma hos denna vulgära klass kan inte annat än förstummas åt vanvettet. Jag minns en natt för många år sen när husets herre efter några glas glatt förklarade att han var utomordentligt nöjd med det internationella biståndet som, enligt hans mening, förhindrade att gerillan fick alltför många proselyter. De fattiga borde, menade han, packa sina ränslar och ge sig av till Europa där de kunde sköta hushållsarbetet så att de europeiska kvinnorna kunde bli jämställda med de europeiska männen. Är det inte det kvinnorna vill? hojtade han som varit i Europa och träffat energiska damer inom den svenska administrationen.
 
måndag, mars 29, 2004
 
Ibland är verkligheten absurd.
När jag kom hem hittade jag ett kuvert med en inbjudan skriven med snirklad text på ett designat brevpapper. Det var finansmannen Ramström som bjöd mig till jakt på hans eget ägande gods Säfvetorp. Ramström hade alltså inte märkt någon bismak på whiskyn han smällde i sig på Torgilsnäs när Toms far fyllde år.
 
söndag, mars 28, 2004
 
Tidigt i morgondimman körde vi nedför berget. Othelo skrek att vi var galna, att vi skulle bli beskjutna, att det var bättre att stanna i huset och försvara sig. Naturligtvis hade han fel. Ingenting hände, efter en timme kom vi ned på en motorväg och portugisen som körde släppte av oss i ett litet samhälle med en hållplats för långfärdsbussar.
Tom var ovanligt tyst och somnade efter en stund i bussen. Jag hade svårare att sova och tänkte på Othelos upphetsade sinnesstämning. Vi gjorde det på sjuttiotalet och vi kan göra det igen, hojtade han. Det han menade var den militärkupp i april 1974 som slängde ut diktaturen och gjorde slut på kriget i kolonierna.
Skulle historien upprepas?
Just nu verkar tanken absurd, men kanske den kunde bli verklig om den europeiska eliten drev genom sina planer på en kontinental armé som slåss tillsammans med våra vänner.
Jag tänkte att det kan vara sant att vi lever i en förkrigstid. Jag tänkte på den sakta glödande explosionen på Balkan, på kaoset i Irak, kaoset i Afghanistan och det hatiska missnöjet med eliterna i Pakistan, Malaysia och Saudiarabien. Jag tänkte på kriget i Tjetjenien och de sionistiska fanatikerna som skötte våra vänners militärbas kring Genesarets sjö och palestinierna som liksom tjetjenerna stod med ryggen mot väggen och inte hade något annat val än att rusa rakt mot bajonetterna. Jag tänkte på det söndervittrande FN, på de väldiga gettona i de europeiska storstäderna med horder av vilsna tonårsgrabbar som stirrade fientligt och de miljoner illegala immigranterna i Europa som utnyttjades av gangstersyndikaten och snart, mycket snart, kanske imorgon, kanske just nu så skulle de religiösa fanatikerna spränga ett pendeltåg i London eller Warszawa eller Köpenhamn och filmkamerorna skulle sväva över liksäckarna som tysta bårlärkor och registrera den namnlösa förtvivlan som kan få en människas moral att förenas med reptilhjärnan.
När vi stod i hotellhissen sa Tom plötsligt:
’Det här betyder att vi är inne i en ny fas.’
’Lugna ned dig.’
’Jag är lugn, jag är förbannat lugn, gamle vän.’
Och nu är det natt, nu är det tystnad. Genom fönstret ser jag de gamla fnasken som hålögda drar notvarpet i allén längs Avenida Liberdadel. Amanda Rodriguez från en krog vid Campo Pequeno. De unga fnasken sitter här på hotellbaren.Pianisten spelar The enemy can’t hurt You so watch out for Your closest friend. Ett gäng feta marockanerna halsar whisky och bär halskedjor med korancitat.
På avstånd åskan som rullar över floden Tejo.
Moskén vid Praca d’Espanha är blå som en svensk sommardag.
Det såg jag när Tom och jag steg av bussen.
 
lördag, mars 27, 2004
 
Becksvart ute, becksvart inne. Jag sitter på golvet i ett av rummen. Bredvid mig står geväret. Jag fruktar för mitt liv. Skenet från dataskärmen lyser upp tangentbordet. Resten är mörker.
Den första helikoptern tog med fem män, däribland John Smith. Vi blev kvar med den ettrige spanjoren och så naturligtvis några portugiser. Vi hade just satt oss på verandan med en varsin SuperBock. Vi såg ut över dalen där helikoptern flög söderut när den ljusa flygkroppen plötsligt studsade till, ljusskenet kom först, sen ljudet av explosionen, och därefter dök helikoptern i en skruvande rörelse ned mot marken. En blixt och en svampaktigt moln steg upp över träden
Den som först reste sig var Othelo. Han skrek. Likadant gjorde spanjoren som kom på benen och trollade fram en pistol som han fäktade med.
Båda männen störtade in i huset. Jag hörde att de idioterna talade i sina mobiler. Fattade de inte att de kunde vara avlyssnade? Nere i dalen skingrade vinden rökmolnet. Jag kände mig ohyggligt liten.
Vi fick varsitt jaktgevär och en kartong skott. Othelo uppenbarade sig med en gammaldags kpist som han sa skulle fungera. Den ettrige spanjoren snodde iväg med en lina och rotade omkring i buskagen nere vid vägen. Jag antog att han apterade snubbeltråd och knallskott.
’Såg ni missilen?’ sa Othelo. ’Jag måste ha sett frågande ut så han fortsatte: ’Någon sköt en missil mot helikoptern. Den kom från södra sidan av berget.’ Ham pekade med hela handen.
’Jag såg den tydligt.’
Jag vägde jaktgeväret i handen. Vad skulle ett sånt här vapen förslå mot en fiende som har missiler?
’Ring polisen,’ sa Tom som tydligen inte hade förstått kraften i den politiska elitens övertygelse att bygga The Eurostate.
’Polisen.’ Othelo nästan spottade ur sig ordet och fortsatte: ’Vi måste försvara oss. De kan komma när som helst.
Nattens ljud. Någon går där uppe på golvet. Genom det öppna fönstret hör jag någonting som låter som en nattskärra, men det är för tidigt på året för att nattskärran ska finnas här, den kommer senare i april om jag inte minns fel. Kanske det är ekot från en generator någonstans i dalen. Jag vet inte.
Jag är rädd. Jag tänker inte dö.
 
 
Det är sen eftermiddag eftersom diskussionerna under lunchen blev långa.
Vad ska vi göra om våra vänner och deras vasaller förvandlar Europa till ett protektorat under ledningen av Tyskland och England? Frankrike då? Äh, de gör vad som helst bara de får vara fransmän, de skiter i resten. Vi slängde ut fascisterna på sjuttiotalet, vi kan göra samma sak den här gången, hojtade en portugis. Det finns opposition mot The Eurostate i varje utvecklat europeiskt land. Varje land ska ha en styrka som försvarar The Eurostate, blev vi officerare för att stå sold hos våra vänner som bara slåss för sina intressen? Jag har svurit att dö för mitt land. Som fria män ska vi möta den fiende som vill ta friheten från oss, inte som drängar. Det första de gör är att offra oss. Läs historien! Det var allianserna och pakterna som drev fram första världskriget. Vad händer om tyskarna lägger Baltikum under sig de facto men inte de jure? Är det meningen att vi ska skjuta skallen av balterna? Hur kan man kalla det demokrati när den politiska klassen använder staten som Jaggernaut för att köra över väljarna?
När lunchen var över reste vi oss. Dörrarna slog upp, vi tog i hand och sa att vi skulle mötas igen.
’När går vi ut publikt?’ frågade en fransman. Jag kände igen honom från fotona Herbert visat mig från tre-kejsar-mötet då de la upp riktlinjerna inför den europeiska militäralliansen som ska driva ungdomen till detta århundrades Verdun och Flandern.
’Vi måste avvakta. Vi måste bli starkare’
’Det är dags att visa att vi finns,’ ropade en eldfängd spanjor. ’Vi kan inte fortsätta att hålla våra vänner i handen medan muslimska galningar väller in över länderna och spränger ihjäl medborgarna. Det är deras fel med deras idiotiska stöd till Israel. Ska vi européer sprängas i bitar för att våra vänner kräver stöd av sina vasaller så att de kan suga oljan ur hela klotet? Vad är det för fel på araberna? De kan kriga precis som vi, de vill vara fria som vi, de blir det om våra vänner lämnar dem i fred.’
Några försvann i bilar som dök upp på gårdsplanen. Andra skulle tas med helikoptern, men vi var för många. Tom och jag sa att vi kunde vänta tills nästa transport om drygt tre timmar. Det gör inget. Vi ska ändå äta sen middag på Rua das Portas de Santo Antão i Lisboa bakom Rossio. Supa till med krabborna, som Tom säger om gatan med skaldjursrestaurangerna.
Imorgon ska jag i varje fall bege mig till Hieronymuskyrkan vid Belém, äta en prego om de gamla försäljarna finns kvar.
 
 
När skotten föll tystnade fågelsången för att återupptas efter någon sekund. Det var precis som om naturen kunde höra explosionerna men ändå inte begripa innebörden i människans verksamhet.
I kikarsiktet så jag bara dalsänkan till vänster om mig. Några pratade portugisiska i radion.
Plötsligt kom en hjort springande rakt in i dalsänkan. Den var uttröttad efter att ha jagats av hundarna. Det var en kraftfull hane med en strålande hornkrona. Jag lyfte geväret, såg den mycket tydligt och tog sikte. Den tar jag, tänkte jag. Men just som jag börjat krama avtryckaren så kastade den magnifika hjorten på kroppen och försvann.
Jaha, det var det, tänkte jag, och sänkte geväret. Men någonting fångade min uppmärksamhet. Jag lyfte åter geväret och nu kunde jag se den väldiga hjorten en gång till. Utan att jag hade förstått hur det gått till hade den tagit sig upp längs bergssidan. Nu stod den på en höjd med frambenen på ett klippblock och kastade trotsigt med huvudet. Solen reflekterades i den blanka pälsen. Det var som hjorten såg ut över världen och ropade åt människorna att här är jag som ni jagat hela morgonen och kom fram och slåss era djävlar så ska jag spetsa er på mina horn.
På något sätt tyckte jag synd om hjorten som bjöd upp till strid. Han var så vacker.
Jag tänkte att nu vann den livet med att trotsa döden.
Ett skott brände av. Jag såg tydligt hur det tog rakt i bogen, hjorten knäade till, sjönk ned mot marken och försvann.
Sekunden efteråt knastrade det till i radion och någon skrek förtjust på spanska.
Så var jakten slut och jag gick stigen nedför berget. Geväret i bärremmen och den tomma vattenflaskan i handen.
Nere på gården låg två hjortkroppar och en tredje var på väg. Jag antog att det var den stolta hjorten som jag gav livet men som någon annan sköt.
Just nu sitter jag i ett rum på övervåningen. Utsikten över dalen är makalös.
En örn svävar i öster.
 
 
Klockan fem på morgonen stod vi på flygplatsen. Jag var iförd mina nya kläder med grova kängor och en löjlig mössa som Tom insisterade på att jag skulle ha. En helikopter stod beredd att hämta oss. Vi var fem passagerare. En österrikare, en italienare och så en britt. Jag hamnade bredvid britten som presenterade sig som John Smith. Kunde lika gärna ha varit John Doe, tänkte jag. Jag kände igen britten, han var med när vi jagade i Nida. Han ville bara diskutera fotboll och den svenske tränaren som gjort succé i England. Han tittade på mig som om jag hade varit galen när jag sa att jag tyvärr inte höll på något fotbollslag.
Vi färdades över ett vackert gryningslandskap. Solen gick upp, det skulle bli en vacker dag, varm som en svensk sommardag.
Slutligen kom vi in över en bergig terräng och landade på ett stort fält. I närheten låg ett magnifikt tvåvåningshus med tak av glaserat tegel och gröna fönsterluckor. Där väntade resten av sällskapet. Världen hälsade oss välkomna. Han sa att vi skulle kalla honom Othelo. Vi fick varm soppa, en bagação som skulle drickas på stående fot och ytterligare en till som skulle hällas i kaffet. Därefter delades vapnen ut, vi fick också kommunikationsradio och en vattenflaska. En tystlåten lantarbetare med keps och ett ansikte som solbrynts till färgen av sjödränkt ek följde mig upp i berget.
Ingenting har hänt på några timmar.
Landskapet badar i ett intensivt solljus. Fåglarna sjunger extatiskt över sommarens ankomst. Inga skott hittills. Det ären närmast pastoral skönhet som får mig att älska det här livet och sörja över att jag en dag måste lämna det. Döden hatar jag.
Jag sitter här lutad mot ett träd. Bredvid mig geväret. Vattenflaskan och radion ligger på marken. Så snart jag satt punkt för den här meningen skickar jag texten via mobilen.

 
fredag, mars 26, 2004
 
’Jag kallades hit på ett möte och trodde att det skulle vara hela helgen,’ sa jag fegt till Tom. ’Men nu är det färdigt och nu är vi i samma stad.’
’Kul,’ sa Tom som av yrket lärt sig att aldrig fråga en kollega i branschen som inte förklarade. ’Då åker du med på jakten.’
’Jag tror det kan vara farligt,’ sa jag fegt som bestämt mig för att inte säga något om händelserna Cervo. Jag tänkte att om jag berättade så skulle nästa fråga vara den om varför de två litauerna mördades. Och nästa fråga skulle vara vem som hade avslöjat deras identitet. Och nästa fråga skulle vara för vem deras identitet hade avslöjats. Och alla skulle se på mig och tänka att det är han som är förrädaren.
’Farligt,’ fnös Tom. ’Vi är bara ett gäng som jagar och sen diskuterar vi.’
’Jag har inga kläder,’ sa jag..
’Det gör inget, vi sticker ut på stan och fixar utrustningen,’ sa Tom och skrattade.
’Jag tror det är farligt,’ sa jag med en röst som lät som den kom från ett annat håll i rummet.
’Om du tror att de där figurerna som har hemliga möten skulle kunna göra oss något så har du förbannat fel. Nu fixar vi utrustning till dig. Sen äter vi en bit mat och sätter oss på det där torget och tar en bägare.’
’Du menar Rossio.’
’Det får inte bli för sent. Vi ska upp i svinottan.’
 
torsdag, mars 25, 2004
 
För trettio år sen när jag var här var Lisboa en gammal och förfallen fin fröken. En stad som luktade sopor och fisk, en stad som andades med hjälp av spruckna röster från gråtande fadistas för att sen explodera i Movimento das Forças Armadas. .
Nu är det en stad som förvandlas med köpgallerior och turiststjafs av de män med kostymer av hajskinn som berikat sig på The Eurostate. Joao berättade om journalisten som skrev att vägarna som konstruerades med pengar från Bruxelles byggdes av nattens arbetare från Maghreben som bodde i plåtcontainrar på dagarna. På dagarna stod några sömniga släktingar till lagbasen och petade lite håglöst i dammet. På natten kom os africanos och byggde för svältlöner. Den journalisten slutade sitt liv en dag utanför sin port på Avenida Estados Unidos, det är fortfarande farligt att tala om det.
Nu har jag ätit sardinhas och druckit alldeles för mycket vin. Natten är som sammet och jag längtar bakåt i mitt liv.
 
 
Jag skriver: Vi är här. Det är pronomenet jag använder nu. Vi.
Jag tänker på Annika och Gustaf och deras död. Jag tänker på en sak Gustaf berättade för mig om odödlligheten. Han sa att det fanns två sorters celltyper i en människa. Metazooerna som är flerdelade och bygger upp kroppen och försvinner vid livet slut. Protozooerna är de encelliga som alltid delar sig exakt på samma sätt så att de är varandras kopior. Det är protozoerna som förs vidare från människa till människa när livet koncepieras, det är protozoerna som alltid är desamma, det är protozoerna som är det eviga livet, det människan alltid bär med sig som arvet från miljoner år av evolution. Det är det eviga livet, det var det liv som upphörde när Annika och Gustaf dog.
Det är det jag tänker när jag betraktar Mena.
Ekelöf skriver i Diwan över Fursten av Emgión:
Mitt hjärta är ett utsvultet barn
mellan mina revben
ett barn i en bur, sannerligen
man räcker mig ett stycke bröd
mellan stängerna

Snart flyger jag till Lisboa och tar in på hotell Tivoli på Avenida da Liberdade. Jag vågar inte ringa Tom, jag litar inte på telefonerna.
 
onsdag, mars 24, 2004
 
Vi satt i den gudsförgätna parisiska förorten i en lägenhet på två rum och kök där det bodde fem personer. Jag stoppade in flash-kortet i datorn och la över bilderna. En del bilder var bra, andra betydligt sämre, men man kunde se ansikten och gestalter. Det var männen som klev ur bilarna i Cervo, passerade in genom valvet och gick över torget bort mot det etnografiska museet. Jag förstorade upp några ansikten.
’Honom känner jag igen. Det var han som pratade med mig, han talade spanska som en europé. Han hotade mig och sa att om jag inte gjorde som de så skulle polisen deportera mig tillbaka till Argentina med nästa plan. Jag började gråta när han sa det. Han var hos mig precis som han ägde mitt hen. Han sa att jag inte skulle ringa för de avlyssnade min telefon, han spelade up ett band med mig och dig när vi pratade.’
’Känner du igen den här mannen?’ sa jag och visade en bild på Herbert.
’Han satt i bilen när de körde efter mig på Hornsgatan. Det var han. Han sa inget, men han stirrade på mig.’
Mena dolde ansiktet i händerna och jag sa att nu sticker vi härifrån.
 
 
Vi gick sakta genom alléerna i Jardin de Luxembourg. Joao kisade mot den plötsliga solen och slickade på en glass. Barnen stojade vid fontänen. Ett gäng pojkar hade radiostyrda båtar som fräste över vattnet. En klunga flickor stod på avstånd och betraktade pojkarna. På parkbänkarna satt människorna i solen och pratade eller läste tidningar. Gruset var så torrt att det dammade under fötterna.
’Du vet, den europeiska eliten har skaffat sig en historisk uppgift när vill kopiera den stat som våra vänner på andra sidan Atlanten har,’ sa han. ’Alltsammans började 1954 när man ville skapa en europaarmé, men idén kom för snabbt efter kriget, den franska nationalförsamlingen sa nej för man ville inte att tyska soldater skulle marschera i samma pluton som franska. Då bytte eliten taktik när man fattade att det var bättre att smyga på folken hela konceptet. Alltså började man om i Rom 1957 med handelsöverenskommelser och tullar som bildade den gemensamma marknaden Under tjugo år arbetade man flitigt som bävrar på att väva det här nätet av handelsfördrag som sen växte till mellanstatliga överenskommelser och lagar. Under åttiotalet började man att dra ihop notvarpet och fångade in det ena landet efter det andra. Så blev det dags för folkomröstningarna där varje lands elit fattade varandras händer och sjöng i samma kör på bästa sändningstid i TV. Jag måste säga att när jag såg första gången så skrattade jag så att jag grät. Ja, folkomröstningarna, ja, de påminde mig som latinamerikan en hel del om valen i en del republiker där storgodsägarna och politikerna och kyrkan står på samma tribun och lovar guldklimpar och gratis jord åt hela folket. Det mest komiska var när de fick danskarna och irländarna att rösta två gånger om samma fråga när de först inte ville göra som eliten ville. Kommer du ihåg det?’
’Visst. Det var då jag fattade att de drev det som ett managementprojekt. Bolagsstyrelsen utarbetar riktlinjerna och sen gäller det att få de anställda att svälja det hela och det gör man med att låta folk rösta tills styrelsen får som den vill.’
Joao fortsatte: ’Människorna som driver det europeiska projektet är inga idioter, det ska du veta. De ser den öppna oppositionen i Bruxelles varje dag, den oppositionen vet man var man har. Problemet är om det uppstår en desperat eller desillusionerad opposition.’
’Vad menar du?’
’En som gett upp hoppet om att kunna påverka processen och arbetar i det tysta. Finns det en sån? De vet inte, det enda de vet är att våra vänner har en nationell underrättelsetjänst som håller centrum informerat. Kanske är det därför de har skapat en liten grupp med uppgift att definiera den här tysta oppositionen. Den grupp som gör det utgörs av en samling ytterst pålitliga människor som inte får bli kända av allmänheten. Hur visste du för resten att den skulle samlas i Cervo?’
’Det är en lång historia. Joao. Om det uppstår en desillusionerad opposition inom militära kretsar, vilket intresse skulle du tillmäta den?’
Joao saktade gradvis av på stegen tills han stannade nästan som han med ens blivit medveten om att han gick på äggskal.
’Är du säker?’
’Jag bara frågar.’
’Om det blir känt att deras projekt får en grupp högra militärer att sluta sig samman precis som hemma hos oss. Entao, when the shit hits the fan. Jag kan säga som så att det luktar instabilitet lång väg. Skulle det komma ut i samband med att Irland tar över ordförandeskapet i The Eurostate så kan fokus på mötet förskjutas från enighet till spekulationer om militärkupper. Kan du föreställa dig vad som skulle hända med värdet på euron?’
’Dollarn skulle gå upp som en raket.’
’Inte nödvändigtvis. I vilket fall som helst kan de inte riskera det. Det är ju val snart. Eliten måste erbjuda ett projekt som ger förtroende. Jag blir faktiskt orolig. Det du säger är så stort att om jag skrev det i en tjänsterapport så skulle de först tro jag blivit galen’
’Jag vet,’ sa jag.
’Sen skulle våra vänner veta det två tre timmar efter det att mitt dokument sprättats upp i Rio. Kanske de skulle trumpeta ut det för att stärka dollarn, kanske inte. Det kryper i kroppen när jag tänker på det.’
’Joao, det jag sagt nu är off the record.’
’Och jag hamnar between a rock and a hard place när du säger så,’ sa han och skrattade. ’Nu går vi och äter något.’
’Jag tror jag ska skilja mig, Joao. Du har träffat henne, kvinnan på hotellet, du minns. Hon var vår städerska.’
’Hon såg bra ut. Hon måste vara en fantastisk intelligent kvinna.’
’Sluta nu. Du behöver inte vara så artig. Det är klart att du undrar,’ sa jag varpå Joao brast ut i ett långt och skallande skratt som ekade längs allén i Jardin de Luxembourg.
 

Det är som Plinius säger: varje människa är ett utmärkt undervisningsmaterial för sig själv om hon kan spionera närgånget på sig själv.

Montaigne II:71

ARCHIVES


Powered by Blogger