I fyrverkeriernas tid
lördag, april 10, 2004
Hela förmiddagen fortsatte Desdemona att prata om sitt filmmanus. Hon har en otrolig svada när hon blir entusiastisk för en idé.
’Man kan göra film av alla historier.’ Hon satt naken på golvet med en cigarrett i munnen. ’Ta Bibeln. Den skrevs inte för film men historierna ur Bibeln har man gjort tusentals filmer om.’
’Just nu är film det tråkigaste av alla konstnärliga medier. De är extremt målgruppsanpassade och tillverkade efter en berättarmall med anslag, presentation, fördjupning och upplösning som gör historierna förutsägbara. Samma sak med musik och litteratur. Det är bara bildkonsten som är spännande. Och så en del teater,’ sa jag som fortfarande kom ihåg föreställningen på Uppsala Stadsteater.
’Det finns bra film om det finns en bra historia,’ sa Desdemona och sträckte ut sig blek och naken på den röda persiska mattan.
Hon hade ett sätt att fullkomligt ogenerat visa sig naken som gjorde att stenåldersmannen i mig vaknade. Jag satt också naken så Desdemona skrattade.
’Man ska ge efter för sina önskningar,’ sa hon. Hade någon sett oss så skulle vi ha liknat en mosaik jag sett i Pompeji.
På eftermiddagen tog jag med henne till Nationalmuseum för att se utställningen Falskt & Äkta.
I flera fall tyckte jag det var enkelt att se vad som var falskt och vad som var äkta. Förfalskningen av Sebastien Bourdons porträtt av drottning Christina var enkel att avslöja, drottningen såg ut som en skallig gubbe. Samma sak med den som gett sig på Carl Fredrik Hill, förfalskaren kunde inte göra trädkronor som Hill.
Förfalskningen av Zorns Midsommardans kände jag till sen tidigare, den centralt placerade mannen har ju ett huvud som en dödskalle och ljusglittret i fönstret är bara en suddig klick.
Jag gissade rätt på Rembrandts Aposteln Petrus från 1632, Rembrandt skulle aldrig göra tavlan så ljus. Däremot var mycket annat svårt. Van Gogh var komplicerad liksom Piranesis hamnbilder från Antichità di Roma.
Desdemona hade aldrig varit på Nationalmuseum. Hon sa att hon blev trött i benen. Vi satte oss ute i de permanenta samlingarna och tittade på Rubens Bacchanal på Andros. Kvinnan som ligger utsträckt i bildens nedre högra hörn påminde om när Desdemona sträckte ut sig på den röda persiska mattan.
’Är du själv med i historien du skriver?’ frågade jag.
Desdemona nickade. ’Jag ska ta reda på vad som är falskt och vad som är äkta i den där mannen?’ sa hon.
’Den mannen består nog bara av ett köttigt skal över någonting ytterligt banalt,’ sa jag och tänkte på Francis Bacons målning av den förvirrade påven i Velazquez’ porträtt av Innocentius X.
Jag sa också till henne att Rubens Bacchanal på Andros var en kopia av Tizians målning med samma namn. Jakten på falskt och äkta var bara de förmögna konstköparnas försök att fånga vinden.
’Det finns bara det som är bra och det som är dåligt,’ sa jag.
Efter Nationalmuseum ville jag fortsätta till Moderna, men Desdemonas mob ringde. Det var den polske regissören som hade fått en idé.
’Nu är jag vouchad för en annan sak,’ sa hon och gick.
Jag fortsatte till Moderna. Det var vackert väder vilket betydde att det inte var alltför många besökare. Jag satte mig på golvet i en mörk filmkub, jag var nästan ensam, och såg Zarina Bhimjis Out of Blue. Det är en film om den allestädes närvarande naturen.
’Man kan göra film av alla historier.’ Hon satt naken på golvet med en cigarrett i munnen. ’Ta Bibeln. Den skrevs inte för film men historierna ur Bibeln har man gjort tusentals filmer om.’
’Just nu är film det tråkigaste av alla konstnärliga medier. De är extremt målgruppsanpassade och tillverkade efter en berättarmall med anslag, presentation, fördjupning och upplösning som gör historierna förutsägbara. Samma sak med musik och litteratur. Det är bara bildkonsten som är spännande. Och så en del teater,’ sa jag som fortfarande kom ihåg föreställningen på Uppsala Stadsteater.
’Det finns bra film om det finns en bra historia,’ sa Desdemona och sträckte ut sig blek och naken på den röda persiska mattan.
Hon hade ett sätt att fullkomligt ogenerat visa sig naken som gjorde att stenåldersmannen i mig vaknade. Jag satt också naken så Desdemona skrattade.
’Man ska ge efter för sina önskningar,’ sa hon. Hade någon sett oss så skulle vi ha liknat en mosaik jag sett i Pompeji.
På eftermiddagen tog jag med henne till Nationalmuseum för att se utställningen Falskt & Äkta.
I flera fall tyckte jag det var enkelt att se vad som var falskt och vad som var äkta. Förfalskningen av Sebastien Bourdons porträtt av drottning Christina var enkel att avslöja, drottningen såg ut som en skallig gubbe. Samma sak med den som gett sig på Carl Fredrik Hill, förfalskaren kunde inte göra trädkronor som Hill.
Förfalskningen av Zorns Midsommardans kände jag till sen tidigare, den centralt placerade mannen har ju ett huvud som en dödskalle och ljusglittret i fönstret är bara en suddig klick.
Jag gissade rätt på Rembrandts Aposteln Petrus från 1632, Rembrandt skulle aldrig göra tavlan så ljus. Däremot var mycket annat svårt. Van Gogh var komplicerad liksom Piranesis hamnbilder från Antichità di Roma.
Desdemona hade aldrig varit på Nationalmuseum. Hon sa att hon blev trött i benen. Vi satte oss ute i de permanenta samlingarna och tittade på Rubens Bacchanal på Andros. Kvinnan som ligger utsträckt i bildens nedre högra hörn påminde om när Desdemona sträckte ut sig på den röda persiska mattan.
’Är du själv med i historien du skriver?’ frågade jag.
Desdemona nickade. ’Jag ska ta reda på vad som är falskt och vad som är äkta i den där mannen?’ sa hon.
’Den mannen består nog bara av ett köttigt skal över någonting ytterligt banalt,’ sa jag och tänkte på Francis Bacons målning av den förvirrade påven i Velazquez’ porträtt av Innocentius X.
Jag sa också till henne att Rubens Bacchanal på Andros var en kopia av Tizians målning med samma namn. Jakten på falskt och äkta var bara de förmögna konstköparnas försök att fånga vinden.
’Det finns bara det som är bra och det som är dåligt,’ sa jag.
Efter Nationalmuseum ville jag fortsätta till Moderna, men Desdemonas mob ringde. Det var den polske regissören som hade fått en idé.
’Nu är jag vouchad för en annan sak,’ sa hon och gick.
Jag fortsatte till Moderna. Det var vackert väder vilket betydde att det inte var alltför många besökare. Jag satte mig på golvet i en mörk filmkub, jag var nästan ensam, och såg Zarina Bhimjis Out of Blue. Det är en film om den allestädes närvarande naturen.
