Klockan var strax före sju på morgonen. Jag hade just duschat och det ringde på dörren.
När Mena klev in i hallen bar hon en liten väska i handen, den satte hon ned på golvet och sa:
’Jag har längtat efter dig.’
Jag stekte ägg, bacon, rostade bröd, gjorde potatismos. Hon hade åt med en glupande aptit.
’Hur har du tagit dig hit?’
’På samma sätt som jag tog mig härifrån. Det finns lastbilschaufförer som har utrymmen i bilen. Där gömmer man sig när man passerar gränser. Den här chauffören hade mycket plats så jag åkte med en kurdisk man och hans dotter.’
Hon stödde huvudet i handen, jag tyckte hon liknade en mycket liten och sorgsen flicka. Hon sa att någon hade spridit ut ett rykte bland de svarta arbetsförmedlarna i Paris att hon var opålitlig, hon var en som skulle tipsa myndigheterna. När hon inte fick några arbeten frågade hon. En man tog henne åt sidan, stängde dörren och sa att det hade kommit förbi en kvinna som visat ett foto av Mena. Henne ska man vara försiktig med sa kvinnan.
’Jag fick inget arbete. Folk tittade fientligt på mig. Jag var rädd. Hon jag bodde hos sa att jag måste flytta.’
’Var ska du bo?’
’Jag måste bada,’ sa Mena.
När hon stod framför mig blöt i håret och invirad den ljusblå badhandduken hade jag gått genom alternativen. Det var inte möjligt att ringa Toms svåger som inte längre var hans svåger, men kanske huset utanför Vallentuna var uthyrt.
Redan på förmiddagen åkte vi ut till det äldre paret i Gamla Enskede. Den gamle mannen gick i trädgården och krattade löv. Han sken upp när han såg Mena, skrattade och ropade nåt huset år sin fru. Det gamla paret bjöd på kaffe, de visade mig en akvarell Mena gjort, de hade ramat in den och sa att den var fin. De hade inte hyrt ut huset. Mena kunde få hyra det, det var inga problem. Jag betalade tre månaders hyra i förväg.
Vi körde ut till Vallentuna och låste upp huset. Minnena från våra dagar tillsammans slog upp som röda blommor i mitt inre. Det var då jag hade varit lycklig, det var då passionen bar mig över himlarunden och en namnlös jubelkör strömmade genom kosmos.
Just nu sitter Mena på golvet framför TV:n. Hon dricker en kopp choklad och säger att hon är lycklig. Hon vill vara med mig, hon vill ha ett liv med mig, säger hon.
Jag ser på hennes ryggtavla, hennes axlar och hår. En liten djävul sitter på min axel. Han böjer sig framåt och viskar i mitt öra: Kan du lita på henne? Var det inte hon som förrådde dig en gång?
Nu har jag druckit ur min whisky och ska ta en till för att hålla den lille djävulen på armlängds avstånd.
