Klockan fem på morgonen stod vi på flygplatsen. Jag var iförd mina nya kläder med grova kängor och en löjlig mössa som Tom insisterade på att jag skulle ha. En helikopter stod beredd att hämta oss. Vi var fem passagerare. En österrikare, en italienare och så en britt. Jag hamnade bredvid britten som presenterade sig som John Smith. Kunde lika gärna ha varit John Doe, tänkte jag. Jag kände igen britten, han var med när vi jagade i Nida. Han ville bara diskutera fotboll och den svenske tränaren som gjort succé i England. Han tittade på mig som om jag hade varit galen när jag sa att jag tyvärr inte höll på något fotbollslag.
Vi färdades över ett vackert gryningslandskap. Solen gick upp, det skulle bli en vacker dag, varm som en svensk sommardag.
Slutligen kom vi in över en bergig terräng och landade på ett stort fält. I närheten låg ett magnifikt tvåvåningshus med tak av glaserat tegel och gröna fönsterluckor. Där väntade resten av sällskapet. Världen hälsade oss välkomna. Han sa att vi skulle kalla honom Othelo. Vi fick varm soppa, en
bagação som skulle drickas på stående fot och ytterligare en till som skulle hällas i kaffet. Därefter delades vapnen ut, vi fick också kommunikationsradio och en vattenflaska. En tystlåten lantarbetare med keps och ett ansikte som solbrynts till färgen av sjödränkt ek följde mig upp i berget.
Ingenting har hänt på några timmar.
Landskapet badar i ett intensivt solljus. Fåglarna sjunger extatiskt över sommarens ankomst. Inga skott hittills. Det ären närmast pastoral skönhet som får mig att älska det här livet och sörja över att jag en dag måste lämna det. Döden hatar jag.
Jag sitter här lutad mot ett träd. Bredvid mig geväret. Vattenflaskan och radion ligger på marken. Så snart jag satt punkt för den här meningen skickar jag texten via mobilen.
