Tidigt i morgondimman körde vi nedför berget. Othelo skrek att vi var galna, att vi skulle bli beskjutna, att det var bättre att stanna i huset och försvara sig. Naturligtvis hade han fel. Ingenting hände, efter en timme kom vi ned på en motorväg och portugisen som körde släppte av oss i ett litet samhälle med en hållplats för långfärdsbussar.
Tom var ovanligt tyst och somnade efter en stund i bussen. Jag hade svårare att sova och tänkte på Othelos upphetsade sinnesstämning. Vi gjorde det på sjuttiotalet och vi kan göra det igen, hojtade han. Det han menade var den militärkupp i april 1974 som slängde ut diktaturen och gjorde slut på kriget i kolonierna.
Skulle historien upprepas?
Just nu verkar tanken absurd, men kanske den kunde bli verklig om den europeiska eliten drev genom sina planer på en kontinental armé som slåss tillsammans med våra vänner.
Jag tänkte att det kan vara sant att vi lever i en förkrigstid. Jag tänkte på den sakta glödande explosionen på Balkan, på kaoset i Irak, kaoset i Afghanistan och det hatiska missnöjet med eliterna i Pakistan, Malaysia och Saudiarabien. Jag tänkte på kriget i Tjetjenien och de sionistiska fanatikerna som skötte våra vänners militärbas kring Genesarets sjö och palestinierna som liksom tjetjenerna stod med ryggen mot väggen och inte hade något annat val än att rusa rakt mot bajonetterna. Jag tänkte på det söndervittrande FN, på de väldiga gettona i de europeiska storstäderna med horder av vilsna tonårsgrabbar som stirrade fientligt och de miljoner illegala immigranterna i Europa som utnyttjades av gangstersyndikaten och snart, mycket snart, kanske imorgon, kanske just nu så skulle de religiösa fanatikerna spränga ett pendeltåg i London eller Warszawa eller Köpenhamn och filmkamerorna skulle sväva över liksäckarna som tysta bårlärkor och registrera den namnlösa förtvivlan som kan få en människas moral att förenas med reptilhjärnan.
När vi stod i hotellhissen sa Tom plötsligt:
’Det här betyder att vi är inne i en ny fas.’
’Lugna ned dig.’
’Jag är lugn, jag är förbannat lugn, gamle vän.’
Och nu är det natt, nu är det tystnad. Genom fönstret ser jag de gamla fnasken som hålögda drar notvarpet i allén längs Avenida Liberdadel. Amanda Rodriguez från en krog vid
Campo Pequeno. De unga fnasken sitter här på hotellbaren.Pianisten spelar
The enemy can’t hurt You so watch out for Your closest friend. Ett gäng feta marockanerna halsar whisky och bär halskedjor med korancitat.
På avstånd åskan som rullar över floden Tejo.
Moskén vid
Praca d’Espanha är blå som en svensk sommardag.
Det såg jag när Tom och jag steg av bussen.
