Vi satt i den gudsförgätna parisiska förorten i en lägenhet på två rum och kök där det bodde fem personer. Jag stoppade in flash-kortet i datorn och la över bilderna. En del bilder var bra, andra betydligt sämre, men man kunde se ansikten och gestalter. Det var männen som klev ur bilarna i Cervo, passerade in genom valvet och gick över torget bort mot det etnografiska museet. Jag förstorade upp några ansikten.
’Honom känner jag igen. Det var han som pratade med mig, han talade spanska som en europé. Han hotade mig och sa att om jag inte gjorde som de så skulle polisen deportera mig tillbaka till Argentina med nästa plan. Jag började gråta när han sa det. Han var hos mig precis som han ägde mitt hen. Han sa att jag inte skulle ringa för de avlyssnade min telefon, han spelade up ett band med mig och dig när vi pratade.’
’Känner du igen den här mannen?’ sa jag och visade en bild på Herbert.
’Han satt i bilen när de körde efter mig på Hornsgatan. Det var han. Han sa inget, men han stirrade på mig.’
Mena dolde ansiktet i händerna och jag sa att nu sticker vi härifrån.
