Julietta bjöd på gravad lax och lammstek i det stora köket.
Köket är gigantiskt, det beror på att lägenheten är en sammanslagning av två lägenheter. Julietta har fortsatt med att ta bort ytterligare en vägg. På så sätt har hon fått det stora köket, satt en kåpa ovanför en spis designad så att den liknar en AGA-spis. På Torgilsnäs finns en AGA-spis, det är en stor pjäs som kan drivas på gas, kol, el eller ved och värmer köket under vintern, men den är dyr att installera och behövs absolut inte i en stadsvåning. Julietta tycker den är vacker och, som hon säger, ger karaktär åt rummet.
Vi var sexton personer till bordet. Jag satt mellan två skådespelare jag inte kände igen, de ville hellre prata skvaller och intriger med varann. Den och den var ute ur leken, den och den gjorde abort för att inte missa en roll, den och den låg med den och den, alternativt ville ligga med den och den. Samtalsämnen av den sorten blir tröttsamma i längden.
Jag funderade stund om jag skulle säga att det där med att vara skådis är väl ingenting. Lära sig utantill en text som någon annan skrivit och sen stå på en scen läsa upp den ur minnet. Kan det vara något att så efter? Skillnaden mot att sitta i en TV-studio och läsa texten från en prompter och låtsas vända manus är egentligen hårfin.
När middagen var slut hjälptes vi alla åt att duka av och stoppa in i diskmaskinen. Orsaken var att Juliettas telefon hade ringt. Några hade hört talas om att det var fest, ett utländskt filmteam var i stan och någon menade att det skulle vara kul att komma på en svensk påskfest.
Julietta hade ingen snaps så hon skickade hem mig för att leta i förrådet. I frysen hittade jag tre öppnade buteljer med svensk snaps. Filmsällskapet var polacker så spriten gjorde succé och försvann med blixtens hastighet.
Desdemona hade en roll så hon släpade på regissören som var en ung man med nyss försvunna ungdomsfinnar. Han var dock mer intresserad av en blond flicka med rödmålad trutmun.
Desdemona sa att hon skrev på ett manus. Det handlade om flicka som träffade en centralt placerad statlig tjänsteman. Han var olycklig, bar med sig en dator, skrev ned det han var med om och skickade ut det i den digitala rymden.
Av det här följde att man började söka efter hans identitet. Utan att han förstod det hade han röjt statshemligheter, avslöjat förtroenden, redogjort för palatsintriger och hånat lätt maskerade kollegor. En hemlig grupp tillsattes som sökte efter honom. Sen hade hon inte kommit längre.
’Hur har du fått uppslag till den där omöjliga historien?’ sa jag.
’Säg det, säg det,’ sa hon och höjde ögonbrynen på ett lustigt sätt.
’Jag vet inte om storyn gör sig som film,’ sa jag.
Desdemona och jag gick hem till mig. Hennes stora mun log mot mig, hennes smala kropp var vinterblek och hon hade en glupskhet som fick jorden att röra sig.
När jag skriver det här sover hon den berusades oroliga sömn i den blå läsfåtöljen. Jag har lagt om henne ett duntäcke.
Imorgon måste jag vädra våningen i flera timmar för att bli av med stanken från hennes cigarretter.
