Det är sen eftermiddag eftersom diskussionerna under lunchen blev långa.
Vad ska vi göra om våra vänner och deras vasaller förvandlar Europa till ett protektorat under ledningen av Tyskland och England? Frankrike då? Äh, de gör vad som helst bara de får vara fransmän, de skiter i resten. Vi slängde ut fascisterna på sjuttiotalet, vi kan göra samma sak den här gången, hojtade en portugis. Det finns opposition mot The Eurostate i varje utvecklat europeiskt land. Varje land ska ha en styrka som försvarar The Eurostate, blev vi officerare för att stå sold hos våra vänner som bara slåss för sina intressen? Jag har svurit att dö för mitt land. Som fria män ska vi möta den fiende som vill ta friheten från oss, inte som drängar. Det första de gör är att offra oss. Läs historien! Det var allianserna och pakterna som drev fram första världskriget. Vad händer om tyskarna lägger Baltikum under sig
de facto men inte
de jure? Är det meningen att vi ska skjuta skallen av balterna? Hur kan man kalla det demokrati när den politiska klassen använder staten som
Jaggernaut för att köra över väljarna?
När lunchen var över reste vi oss. Dörrarna slog upp, vi tog i hand och sa att vi skulle mötas igen.
’När går vi ut publikt?’ frågade en fransman. Jag kände igen honom från fotona Herbert visat mig från tre-kejsar-mötet då de la upp riktlinjerna inför den europeiska militäralliansen som ska driva ungdomen till detta århundrades Verdun och Flandern.
’Vi måste avvakta. Vi måste bli starkare’
’Det är dags att visa att vi finns,’ ropade en eldfängd spanjor. ’Vi kan inte fortsätta att hålla våra vänner i handen medan muslimska galningar väller in över länderna och spränger ihjäl medborgarna. Det är deras fel med deras idiotiska stöd till Israel. Ska vi européer sprängas i bitar för att våra vänner kräver stöd av sina vasaller så att de kan suga oljan ur hela klotet? Vad är det för fel på araberna? De kan kriga precis som vi, de vill vara fria som vi, de blir det om våra vänner lämnar dem i fred.’
Några försvann i bilar som dök upp på gårdsplanen. Andra skulle tas med helikoptern, men vi var för många. Tom och jag sa att vi kunde vänta tills nästa transport om drygt tre timmar. Det gör inget. Vi ska ändå äta sen middag på
Rua das Portas de Santo Antão i Lisboa bakom Rossio. Supa till med krabborna, som Tom säger om gatan med skaldjursrestaurangerna.
Imorgon ska jag i varje fall bege mig till Hieronymuskyrkan vid
Belém, äta en
prego om de gamla försäljarna finns kvar.
