Jag har arbetat intensivt hela dagen. Först kommittésammanträde, lunch med deltagarna, därefter pappersarbete och sen skrev jag ett tolv sidor långt förslag med fotnoter plus litteraturlista. Orden bara sprutade ur mig. De var ren lycka att få arbeta med det jag stundtals är bra på. Jag läste genom förslaget när jag kom hem, gjorde ett antal ändringar och så skickade jag det till berörda parter.
Kroppen värker av brist på rörelse, det enda jag har hunnit med idag är armhävningar, en stund med stången och sit-ups tills det svartnande för ögonen.
Nu sitter jag här i arbetsrummet med en kåsa skotsk månskensdryck och betraktar mig själv.
När jag var i Paris med Mena var jag fullkomligt övertygad om det rätta och riktiga i att bryta upp från det här äktenskapet. Sen sköt beslutsångestens ogräs upp ur de praktiska problemens fruktbara mylla. Var ska jag bo? Det här är ju inte min våning, det är hustrun som äger den. Det enda jag äger är Kastö som jag delar med mina systrar. Visst skulle jag kunna sälja min del och få ut pengar, men jag skulle bara vara välkommen till Kastö som en främling. Så väl känner jag mina syskon. Dessutom skulle mor bli rasande. Hennes vassa tunga kan skära djupa sår, det vet jag av erfarenhet. En gång, bara en gång har hon sagt det, men det finns fortfarande kvar i mig som ett eko: Du är opålitlig som din far.
I vilket fall som helst skulle en skilsmässa innebära att jag måste skaffa annat boende och det kostar pengar. Jag är inte så lättsinnig som Tom att jag kan bosätta mig på en träskuta och ankra upp vid Strandvägen. Det är inte min
cup of tea.
Jag har mina böcker, mina tavlor, mitt arbetsrum, möblerna, min fascination för den digitala tekniken och mina vanor. Jag kan inte låta bli det, men jag måste leva med viss inramning. Jag föddes i bourgeoisien, det är mitt arv och på den punkten hycklar jag inte. Under uppväxten däggade jag en brygd på vrede och saknad, ut ur den föddes en avsky för det system som premierar utnyttjandet av den svage. Det är mer än man kan säga om dem som föddes med underklasspiskan snärtande på ryggen och resignerade till stumma biffkor som låter sig föras till slakt utan att någonsin fråga: Varför?
Naturligtvis skulle jag kunna sälja några tavlor. Det finns en sak av Zorn här i våningen, det är sant, men också den delar jag med mina syskon, vi köpte den som en pensionsförsäkring för ett antal år sen och det är helt uteslutet att sälja den nu. De andra tavlorna har jag svårt att skiljas från. Inte heller mina förstautgåvor vill jag göra mig av med, det skulle i många fall bli en dålig affär.
Sen är det frågan om vilket liv jag hade att leva. Vi skulle ju vara två. En sån som jag och en arbetslös yngre kvinna med i det närmaste obefintliga kunskaper i svenska och utan tillstånd att vistas i landet. Det första vi skulle tvingas göra var att gå genom en administrativ process som skulle initieras av att vi gifte oss på låt säga ambassaden i Buenos Aires. Mena vill ha barn, det säger hon. Jag skulle alltså bli småbarnsfar med skrik på nätterna och sandlådebesök och dagis och hela det där plågsamma gatloppet.
Det var alltså mina motargument. Nu har jag formulerat dem. Det betyder att de är fuktiga och nya och kan stoppas in i mitt medvetandes torktumlare, där kan de tumla runt under sömnen i natt tills de torkat och kan tas fram på morgonen.
