.comment-link {margin-left:.6em;}
I fyrverkeriernas tid
onsdag, mars 31, 2004
 
Bagaren gav mig min fralla i papperspåsen och undrade hur långt våren kommit på kontinenten. Han vet att jag reser mycket. Tack, bra, sa jag, det är svensk sommar längst söderut. Han berättade också att det förra veckan var inbrott i färgaffären på Borgmästargatan. Polisen kom, gick inte in i lokalen, antecknade och så hoppade de in i bilen. Varför åker ni? utropade affärsägaren. Mycket att göra, sa polisen och fräste iväg till McDonalds på Folkungagatan där man inhandlade en påse flottigheter. Han såg det själv, sa bagaren och gav mig en underlig blick.
Jag tänkte att det är ur dessa tysta, undrande ögonkast som de sociala förändringarna växer.
Hemma satte jag mig i arbetsrummet och läste morgontidningarna i tystnaden innan morgontrafiken kommit igång.
Därefter skrev jag ett brev till Mena, printade ut det och skrev om det för hand. Det ser snyggare ut så. Vi har nämligen kommit överens om att inte kommunicera via elektroniska eller digitala media. Sen Mena berättade att de spelade upp ett telefonsamtal vi haft måste jag vara försiktig. Brevet la jag i ett kuvert som jag adresserade till den postbox vi öppnade. Postboxen ligger i samma lokal som en livsmedelsaffär i den gudsförgätna Parisförort där hon bor. Jag gjorde en snabb kalkyl över antalet postboxar affärsinnehavaren visade och kom fram till att antalet i det ena rummet måste vara över tusen. Det fanns ytterligare två andra rum med postboxar.
Utrymmena för postboxar upptog större delen av affärsytan så jag gissar att livsmedelshanteringen kommer i andra hand. Affären var för övrigt försedd med de kraftigaste järngaller jag någonsin sett. Det skulle behövas en lastbil fullastad med stelnad betong för att forcera det gallret.
Om jag skulle fortsätta mina gissningar så antar jag att varje postbox skulle kunna motsvara en illegal invandrare som saknar fast adress.
I den gudsförgätna förorten fanns ytterligare tre andra företag som sysslade med liknande verksamhet. Men det här var den med bästa ryktet, enligt Mena.
Nu är det dags att sätta på sig rustningen och gå ut i verkligheten.
 
Comments: Skicka en kommentar


Det är som Plinius säger: varje människa är ett utmärkt undervisningsmaterial för sig själv om hon kan spionera närgånget på sig själv.

Montaigne II:71

ARCHIVES


Powered by Blogger