Morgontystnad.
Hustrun ringde igår. Hon ville ha information om begravningen. Jag berättade så gott jag kunde, naturligtvis hade jag inte lagt märke till det hon tyckte att jag skulle ha observerat. Jag sa att jag hade varit ledsen. Jaha, sa hon precis som hon inte förstod.
Jag har gått genom morgontidningarna och lyssnat på BBC. Motståndet mot ockupationen av Irak har nu gått in i ett ännu mer våldsamt stadium. Skräckslagna spanska soldater har skjutit rakt in i en folkmassa i Najaf. I den fattigaste stadsdelen i Baghdad har religiösa fanatiker dödat sju ockupatiossoldater och tagit över officella byggnader.
När våra vänners president i maj förra året meddelade världen att kriget mot Irak var avslutat skrev Robert Fisk i The Independent: ”Kriget är inte alls över, det är nu det börjar.”
Det är den ena sidan av saken. Den andra är om kaoset på gatorna och det vidriga mördandet har nått den styrka att det verkligen försvagar ockupationen. De åtgärder som ockupanterna nu sätter in, eller inte sätter in, kommer att visa styrkan i motståndet.
Nu måste jag resa mig upp ur den blå fåtöljen och gå ut härifrån. Det finns en värld där ute.
