Hon ringde strax efter lunch.
’Jag kanske inte skulle göra så här, men jag såg dig på Sveavägen i fredags,’ sa Louise i telefonen. ’Vi gick samma väg, eller du gick samma väg som jag. Jag bor också på Söder, jag gick genom Gamla Stan, men du gick Skeppsbron och när jag kom till Slussen så gick du alldeles bredvid mig, fast du såg mig inte.’ Hon talade fort, snubblade över orden, tystnade. ’Jag ville bara säga det.’
’Ursäkta att jag inte såg dig,’ sa jag.
’Det var inte så jag menade,’ sa hon och tystnade.
’Du har rätt,’ sa jag som svar på hennes ordlösa fråga. ’Jag har ramlat ned i det svarta hålet, det är så djupt att jag tror att jag kommer att bli kvar här.’
’Ska vi gå ut och gå?’
’Vi skildes vid Slussen, varför inte träffas där?’ sa jag.
Vi träffades vid Slussen. Sen gick vi Stadsgården österut, krånglade oss genom det dystra hamnområdet, fortsatte längs Hammarbykanalen, promenerade under Årstavikens lutande knäckpilar, passerade Tantos små kolonistugor, fortsatte över bron till Långholmen
där vi drack kaffe.
Vi pratade, vi var tysta, förenade som två människor som känt varann mycket länge.
Nu på kvällen satte jag mig ned för att skriva ett brev till Mena. Men vad skulle jag skriva? Hur skulle jag formulera mig? Skulle hon lyssna?
