Vi skulle träffas på
Zum Franziskaner. Jag och Rickard stämde möte i korsningen Drottninggatan och Fredsgatan. Han han hade mycket att göra, visste inte var han skulle hamna på eftermiddagen, därför satsade han på det ställe som låg geografiskt ungefär i mitten av de tänkbara lokalerna.
Rickard satt på en av sofforna ute på gågatan när jag kom. En liten kille med lockigt hår, snabba ögon och en illa knuten slips.
’Du ser trött ut.’
’Haft sammanträden hela dagen. Vi har diskuterat om en
démarche, men det fanns delade meningar.’
’Till vilka?’
’Nä, nä, det är en
cosmic secret.’
Vi passerade över Riksbron, under de stora stenvalven som förbinder det som en gång var Riksdagen och Riksbanken. Det var mycket folk som kom längs Drottningsgatan och sen tog Västerlånggatan in i Gamla Stan. När vi passerade över Mynttorget kände jag att solen värmde trots att dagen var på upphällningen.
’Cosmic secret, är det senaste internjargongen?’
’Tillhör faktiskt grundkursen. Betyder något som ska behandlas med yttersta diskretion. Britterna och våra vänner använde uttrycket strax innan kriget var slut, sommaren 45. De krävde av oss att vi skulle skriva på ett avtal där all svensk handel och hantering av någon som helst form av uran först skulle godkännas av dem och inga andra. Avtalet skulle gälla för evärderliga tider. De kallade det cosmic secret, på den vägen är det.’
’På den gamla goda tiden skrev väl Sverige inte på?’
’Några veckor senare sprängde de bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Nu sorterar allt under så kallade internationella organ. De har i princip fått som de vill.’
’Gäller alla utom de sionistiska fanatikerna,’ sa jag.
’Vet du att de släpper
Mordechai Vanunnu i slutet av april? Du vet teknikern som arbetade i
Dimona och berättade att Israel har
nukes. Han tycks vara helt obruten efter arton år så de tar väl livet av honom på passande sätt.’
Vi kom fram till Zum nästan samtidigt som Tom anlände. Han hade inte bytt om så några människor vid ett bord vände sig om och stirrade.
När vi beställt sa Tom till servitrisen:
’Det ska vara fyra öl, inte tre.’
Det fjärde glaset ställde Tom vid bordets kortsida. Det fick stå där orört hela kvällen.
’Livet måste gå vidare,’ sa Rickard.
’Jag tycker fortfarande han svek oss,’ sa Tom.
’Bor du på båten nu?’
’Det är inte stort, man vänjer sig. Ganska skönt att höra vågorna klucka när man vaknar,’ sa Tom utan större entusiasm.
’Kommer ni ihåg att vi pratade om att göra en resa?’ sa jag. ’Alla fyra.’
’Och nu är vi tre,’ sa Rickard.
’Kommer ni ihåg sprutan som låg på bordet? Gustafs spruta, den han fick av pappa den berömde doktorn. Apelsinsprutan,’ sa jag.
Då skrattade vi för första gången. Det var den sprutan vi använde för att trycka in vodka i apelsiner som vi hade med oss på studentskrivningarna. När vi skrivit klart sög vi i oss saften och tyckte att vi lurat hela vuxenvärlden som kunde dricka sprit i skolans aula.
Tom sträckte på sig, lyfte upp sin portfölj och öppnade den. Han la tre askar på bordet.
’Vad är det?’
’Gustafs arv.’
’Vilket arv?’ sa Rickard.
Jag öppnade den lilla asken. I den låg en av de tre giftampuller Tom tagit från bordet i Gustafs och Annikas sovrum.
’Vad är meningen med det här,’ sa Rickard.
’Gör vad ni vill med det. Själv behåller jag min. Går att dricka eller injicera. Tar längre tid om man tar det oralt, dessutom plågsamt.’
’Du är inte klok,’ sa Rickard.
När vi skilts åt stod jag ett slag och funderade om jag skulle låta den lilla asken glida ned i de svarta strömvirvlarna vid Slussen. Men jag började frysa och tänkte att det var lika bra att gå hem.
