Jag sitter här i nattens tystnad och tänker på mötet idag på förmiddagen med Den Viktiga Kanslichefen.
’Jag ville tala privat med dig,’ sa hon och drog igen dörren.
När orden föll så begrep jag att jag blivit skadskjuten utan att förstå det.
Vi drack kaffet i plastmuggar som var bruna på utsidan och snövita på insidan.. Hon pratade om ingenting och ingenting och sen så sa hon:
’Bruxelles meddelar att din säkerhetsprofil inte håller måttet.’
’Vad skulle det i så fall vara?’ sa jag andlöst medan golvet under stolen började röra sig.
’Jag har bara i uppgift att meddela dig detta.’
’Då betyder det att inte heller jag kommer att få veta vad det rör sig om.’
’Tyvärr är det så,’ sa Den Viktiga Kanslichefen och rasslade med sitt armband.
’Vad säger vår organisation här?’
’Det är de som vidarebefordrar detta.’
’Jag förstår.’
’Det kan ju ändras, det har hänt förr. Synd bara, vi hade fått en fjäder i hatten med en svensk på tjänsten.’
Jag återvände till min avdelning och satte mig i arbetsrummet. När jag passerade Storchefens rum insåg jag att också han visste att jag inte sluppit genom kontrollen. Han hälsade snabbt på mig, i hans blick fanns en glimt av undran och kanske också av avståndstagande.
Sed quis custodiet ipsos custodes? tänkte jag och bestämde mig för att arbete är det enda som kan skingra missmodets dimma.
Efter lunch tog jag bilen, hämtade Mena och så körde vi ut till Ronaldo i Skärholmen. Han omfamnade Mena och klappade också om mig. Ville vi ha mat, ville vi ha kaffe, ville jag ha en whisky? Vi tackade nej. Mena sa att hon behövde ta ut sina saker ur lagret. Inga problem, sa Ronaldo, slängde på sig en jacka och så åkte vi ut till ett industriområde i närheten av Södertälje. Snygg bil, sa Ronaldo, och sa att han alltid önskat sig en stadsjeep.
Vad skulle jag säga? Skulle jag säga åt Ronaldo att det var min fru som velat ha den, att det var hon som köpt den och sen satt den i garaget och sagt åt mig att sköta den? Han skulle inte tro mig, tänkte jag, han skulle inte tro mig om jag sa att jag hellre åkte buss eller gick.
Vid lagerbyggnaden stod en liten brunhyad latinamerikan. Han hade ett stort kranium med en så kort hals att huvudet en gång tycktes ha skruvats fast på axelpartiet. Det var han som hyrde ut lagerutrymmen åt landsmän. Inuti byggnaden fanns ett stort rum, i det stod rader av förvaringsburar med metallnät, hänglås och ett nummer på en gul bricka.
Han tittade misstänksamt på mig när vi bar ut Menas saker. Det var jag som var en främling i den här världen, jag var den underlige immigranten som de bofasta glodde på under lugg.
Vi lastade färdigt, körde hem Ronaldo som luftpussade Mena två gånger och gav mig en kram och viskade att jag skulle vara lycklig som hade en sån sexig kvinna att sova med.
Nu är det mörkt ute. Jag ser mig själv i fönstret. Mena är i köket. Hon bakar bröd till imorgon. Doften av bakat bröd ger mig alltid hemkänsla. Denna känsla av frid är en paradoxal känsla i den här världen. Nyss såg jag våra vänners icke-valde president på TV göra ett föraktfullt fingertecken åt resten av världen. Bakom retoriken sa han att jag skiter i er, vi har makten, vi gör som vi vill. De sionistiska fanatikerna ska ha ännu mer land av de fattiga palestinska bönderna ty så står det skrivet i Böckernas Bok att när Det Heliga Landet från Eufrat och Tigris och ned till Nilen är bebott av Guds Utvalda, då skall Messias uppenbaras världen till häpnad och förundran och när Messias så har sig uppenbarat världen till häpnad och förundran, ja, då skall Guds Utvalda klippa av sig tinninglockarna och bli Kristi Efterföljare och sedan skall hela världen omfatta Kristus i Anden och jorden skall Paradiset bli och lejonen skola leka med lammen och allt skall Frid vara. Ty så är det skrivet.
Nu är Mena färdig.
Inatt sover jag bredvid en varm och bördig kvinna.
