.comment-link {margin-left:.6em;}
I fyrverkeriernas tid
fredag, april 02, 2004
 
När farbror Fredde ringde så kunde jag inte säga nej. Han hade biljetter till Hamlet på Uppsala Stadsteater och den andre parten hade blivit sjuk. Kunde inte jag? Visst, gärna. Och så strålade vi samman på Stockholms central och tog tåget till Uppsala.
Tåget tar ju bara fyrtio minuter. Både farbror Fredde och jag är ju vana vid betyligt längre resor. I synnerhet farbror Fredde som haft många utlandsstationeringar under sin långa karriär.
Han är en av mors vänner från förr i tiden. Numera talas de aldrig vid. Jag vet inte varför, det är vara svårt att förstå varför så gamla människor blir så ilskna på varann att de slutar umgås. Man kan ju tycka att ilska och aggressioner borde avta när man närmar sig den tid då döden kan komma vilken dag som helst.
När jag var mindre var farbror Fredde ofta hos oss. Många gånger har jag suttit i hans knä medan han berättade spännande historier från andra länder. Jag tror också han firade jul hos oss några gånger, men jag är inte riktig säker på den punkten.
Farbror Fredde är en elegant man, kulturintresserad, belevad och mycket vitter i hela sin framtoning. Han samlar på antikviteter, dyrbara antikviteter som gamla pjäser av silver och utsökta hantverksarbeten från sjuttonhundra och framåt. Hemma hos sig har han matsilver, kandelabrar och snusdosor som tillhört såväl ryska tsarfamiljen som Gustaf III.
På gamla dar har han fått ett drag av bitterhet gentemot den stat och nation han så troget tjänat. För ett tiotal år sen fick han kunskap om att han varit utsatt för underrättelsetjänstens intresse under hela sin ämbetsmannabana. Kort sagt – han har varit telefonavlyssnad, man har undersökt hans privatliv och hans arbete har varit föremål för extrem närläsning.
I och med utredningarna av säkerhetstjänstens arbete under de sista åren tyckte han att det var tillfälle att få se sina akter. Det fick han inte. Han har nu överklagat så långt det går, men sina filer kommer han aldrig att få. Det gör honom mycket bitter och ska man ha en trevlig kväll så ska man inte nämna det här med ett ord. Gör man det så blir han som en gammaldags grammofonskiva som står och hackar i samma spår. Visst, säger man, det är skamligt.
Jag vågar aldrig säga att har det aldrig fallit dig in att eftersom du var homosexuell och kände till statshemligheter så blev du övervakad? Det var ju så på den tiden. En homosexuell kunde utsättas för utpressning eftersom homosexualitet var ett kainsmärke, det var så du blev en säkerhetsrisk även om du var den mest omutlige tjänsteman som kunde letas upp i den svenska förvaltningen. Förstår du inte det, farbror Fredde?
I teatersalongens mörker kom Hamlet återigen mot mig, min idol från en gång i tiden.

Vilket mästerstycke är icke människan! Huru ädel i förnuft! Huru oändlig i förmögenheter! I gestalt och rörelse huru uttrycksfull, huru beundransvärd! I handling huru lik en ängel! I tanke huru lik en gud! Världens prydnad! Urbilden för alla kreatur! – Och likväl i mina ögon, vad är all denna stoftets kvintessens? Mannen gör mig ingen fröjd och kvinnan ej heller, ehuruväl ert småleende tycks mig antyda annat.

Jag skriver det i Hagbergs översättning, inte Hallqvists som det var på teatern. Jag levde med Hagbergs Shakespeare ett par år i gymnasiet, den vinden blåser alltjämt i mina öron.
När vi stod i den oväntade kylan utanför Uppsala Stadsteater beklagade farbror Fredde att han inte var student och kunde gå på nation och äta ärtsoppa och dricka punsch denna torsdag.
På tåget slumrade han en stund. Han tog i hand när vi skildes åt. Det var en torr gammelmanshand utan kraft som en gång skakat hand med världens stora.
 
Comments: Skicka en kommentar


Det är som Plinius säger: varje människa är ett utmärkt undervisningsmaterial för sig själv om hon kan spionera närgånget på sig själv.

Montaigne II:71

ARCHIVES


Powered by Blogger