Strax efter jag skrev färdigt igår kväll och förberedde mig för att läsa en stund i
Montaigne så ringde det på dörren. Det var Tomas som bor på våningen här ovan. Han frågade om jag var upptagen, vilket jag alltså inte var. Han ville prata om den del saker. Visst, visst, sa jag, kom in bara. Jag bjöd på whisky. Tomas tittade undrande på mig samtidigt som han ställde de där vanliga frågorna om hur jag hade det, om hur hustrun och dottern hade det och alla de andra artighetsfraserna.
Så kom vi fram till det väsentliga: sonen Andreas gör militärtjänsten som fjälljägare på K4 i Arvidsjaur. Det är en fysiskt krävande utbildning. Han är som en riktig Rambo nu, sa Tomas som nog aldrig tagit ett steg i onödan. I vilket fall som helst så hade budkavlen gått och man ställde upp kompaniet och sa: ÖB behöver svensk trupp till Balkan. De som vill åka tar ett steg fram varpå två tredjedelar klampade ett steg fram. Sen blev det urvalsprocess och lille Andreas blev en av de utvalda som skickats till Örebro för skolning.
’Maria har gråtit hela veckan,’ sa Tomas. ’Det hjälper ingenting vad man säger till grabben. Han bara svarar att de är utbildade för att klara sig i svår terräng. De kan försvinna hur lätt som helst säger han.’
Jag satt som förstummad. Vad skulle jag säga? Skulle jag säga att det här är framtiden för svenska familjer? Att deras barn kommer att skickas runt i världen när våra vänners strateger beslutat att bomba en trilskande skurkregering för att försvara våra vänners rätten att suga fossila bränslen ur klotet innandöme?
’Chanserna att han klarar sig är ganska bra. Ingen har ju dött,’ sa jag.
’Ännu,’ sa Tomas.
’Han vill väl ut på äventyr och tjäna pengar.’
’Tjugotvåtusen i månaden,’ konstaterade Tomas. ’Han lyssnar inte på oss. De har ju blivit helt drillade. Jag tänkte du visste något.’
’Inget mer än att ingen har dött.’
’Ännu,’ sa Tomas och gav mig det där tysta, undrande ögonkastet ur vilket det växer sociala förändringar.
