Jag kom ganska sent till Tisdagspuben. Tom var förvånansvärt full, han sa att han hade det bra på båten och undrade om också jag hade fått inbjudan från Ramström till jaktlaget på Säfvetorp.
’Det blir en samling internationella högdjur, företagare som Ramström känner.’
’Du vet, jag håller mig lite avvaktande till jaktlag numera,’ sa jag och tänkte på att Ramströms vänner var de europeiska rövarbaronerna som jag föraktade.
’Jag ska i varje fall dit,’ sa Tom.
Han avslutade samtalet och dök som en hungrig räv på en snygg dam som bystade av i en soffa vid långväggen. Hennes ögon var så där lagom simmiga att Toms attacker blev framgångsrika. De reste sig för att lämna lokalen efter en dryg timme.
’Nu ska vi titta på min båt,’ sa Tom och tog henne i handen.
’Här är det hej och hå,’ sa Antonsson när Tisdagspuben led mot sitt slut.
Det satt bara kvar några halvfulla eftersläntrare som imorgon bittert skulle ångra kvällens intagsmängd.
Antonsson slog upp ett stort glas rött vin till mig och viftade att jag inte behövde betala. Jag tyckte han liknade en
patron på en avlägsen siciliansk krog. Han berättade lutad över disken att det uppenbarligen gjorts diskreta efterforskningar om vem som kunde vara den som lämnade uppgifter till Svenska Dagbladet om medföljande som under utlandsstationeringen får trivsamma jobb med trivsamma löner och helt i strid med det statliga regelverket.
Om man inte var alltför korkad, menade Antonsson, kunde man med uteslutningsmetoden komma fram till vem som tipsat pressen. Vem av alla medföljande med arbetskapacitet har inte fått ett jobb och dessutom klagat högljutt? Lätt som en plätt. Och sen vilka menade Antonsson? Två eller tre att välja mellan. Det kunde vara där solen lyser på
the corner of the wind eller i skuggan av den mördade svenske statsministerns träd.
’Just det,’ sa jag som fått läsa litaniorna.
’Essicke dessicke leken går. Livet räknar och Andersson får av döden en våldsam knuff. Essicke dessicke piff paff puff,’ sa Antonsson som alltid varit duktig på att citera.
’Det är åtalbart att leta efter uppgiftslämnare till pressen,’ sa jag.
’Hej och hå,’ sa Antonsson och skrattade och sa att han hoppades att murvlarna skulle hitta alla medföljande chefssläktingar som fått jobb i påhittade lokala företag så att de slapp att betala svensk skatt.
’Du vet, maken eller makan snackar in sig hos någon lokal nisse som anställer släktingen och sen är det bara att lägga ut jobbet på det företaget och vips så blir det ingen svensk skatt att betala. Jag kan räkna upp fem stycken på raken,’ sa Antonsson och stängde baren.
’Tror du det är intressant för tidningarna?’
’Absolut,’ sa Antonsson. ’Du vet väl att på Tisdagspuben får man alltid höra det senaste innan det kommer ut på gatan.’
’Kommer huvuden att rulla?’
’Nä, nä, det blir det vanliga. Några rubriker, lite debatt, kanske munhuggning i TV, oppositionen eller vilka det nu är gnuggar händerna och sen stiger det ansvariga statsrådet fram och säger med ansvarig stämma att vi får titta på det här. Utredning, utredning, kära vän. Du kanske blir den som får föra pennan.’
