Hela veckan har jag arbetet som en robot på högvarv. Jag har somnat vid midnatt och vaknat två tre timmar senare, sen har jag läst, skrivit en stund, lyssnat på musik eller tagit fram en tavla för att fundera. I gryningen har jag vanligtvis resignerat, gått till bagaren och gjort kaffe. Det här fortsatte även efter begravningen av Gustaf och Annika i fredags. Begravningen ägde rum i Gustaf Vasa kyrka klockan två. Det var en strålande dag, mycket folk och vacker musik. Annikas kollegor spelade. Professionella som de är, härdade efter att ha spelat på många begravningar, genomförde de sin uppgift utan att med den minsta ansiktsmuskel röja sina känslor. Sorgen kom efteråt, flera av dem grät på kyrkbacken.
Mor var också där liksom min syster Marianne. Jag stödde mor hela vägen från bilen och fram till kyrkbänken. Tom och Lisa var där, de satt på olika ställen i kyrkan. Rickard och Ann-Britt var där, Ann-Britt grät hejdlöst. Douglas var också där tillsammans med Karolin, de lämnade en stor krans med hälsningar även från Toms far. Flera av Gustafs kollegor deltog, en längre artikel skriven av några kollegor har varit publicerad i DN, man hyllade Gustafs medicinska insatser, skrev om hans hängivna forskningsarbete och hans nästan faderliga omsorg när det gällde studenterna. Gustafs närmaste man, en liten kille med tunt hår och runda glasögon, sa några ord framme vid kistan. Jag hörde inte vad han sa.
Jag, mor och Marianne gick fram till kistan tillsammans. Jag hade tänkt säga några ord, men då brast det och det enda jag kunde göra var att lägga handen på kistan och viska ’hejdå gamle kamrat’ eller något i den stilen. Det var så mycket, så svårt. Tom och Rickard stod bakom mig. Jag orkade inte, just i det ögonblicket ville jag bara försvinna bort från alltsammans, sätta mig ute någonstans i skogen och bara vara ensam.
Efteråt var det kaffe och smörgåstårta på
Stallmästargården. Det gjorde mig förbannad på Annikas syster att hon inte hade kunnat arrangera en middag, det hade varit mer passande. Eftermiddagskaffe utan bordsplacering kändes ovärdigt och futtigt. Hade Gustaf haft syskon eller föräldrar i livet är jag övertygad om att det skulle ha blivit en middag.
När vi alla var församlade, de som följt dem genom livet, höll jag mitt tal, det var ett tal om den vänskap som bundit oss samman i snart fyrtio år. Rickard höll också ett tal liksom Tom. Tom läste några ord ur en dikt av
Verner von Heidenstam.
Bort gå de,
stumma skrida de
en efter en till skuggornas värld.
Klockorna dåna. Tungt slå de,
mullra och kvida de,
sjunga sin sång till de dödas färd.
Milslångt borta jag sitter.
Ändå hör jag klockornas slag.
Jag hade hamnat bredvid Louise, Annikas barndomskamrat som jag mötte på den sista middagen hemma hos Gustaf och Annika. Louise var vacker i den svarta dräkten. Hennes make-up var diskret, halsbandet enkelt, en liten brosch på kavajslaget. Hon sa att det jag sagt var fina minnesord och höll om mig en stund. Hennes parfym var rogivande.
Efteråt stod vi på gräsmattan bakom Stallmästargården och tittade ut över Brunnsviken. Kom, sa Rickard och så gick vi tre överlevande musketörer en bit bort in i Hagaparken, ja, vi gick ända bort till den stora Pelousen och tillbaka medan Rickard gång på gång sa:
’Vad ska vi göra, vad ska vi göra nu?’
’Fy fan vilka djävla idiot han var som bara stack från oss,’ sa Tom. ’Fy fan bara drog utan ett ord.’
’Sluta för helvete,’ röt jag.
Då brast det för Tom. Han grät som ett barn gråter.
Gustaf älskade Annika mer än sig själv, tänkte jag. Står det inte skrivet att en man skall lämna sin far och sin mor och sina vänner för att leva med sin hustru? Nu går Gustaf hand i hand med Annika på någon av de där himmelska ängderna ingen av dem trodde på. De slipper alla bekymmer, ingen smärta finns, ingen törst, ingen hunger. Inte det här livet som hatar oss människor så mycket att det dödar oss så snart vi vant oss vid dess ljuvliga smak.
När vi kom tillbaka hade folk ännu inte gått. Jag tog farväl, sa adjö till Annikas syster och bestämde mig för att gå hemåt till fots.
Jag gick längs Sveavägen. Det var som att gå i en tunnel av vitt mörker . Jag kan inte beskriva det på annat sätt. En tunnel av vitt mörker. Det berodde på att jag visste att min hyperaktivitet drog mig alt närmare det svarta hålet.
Och nu har det svarta hålet öppnat sig för mig. Här sitter jag denna tidiga morgon i svärta och mörker.
Spelaren står på en oändlig repetition av
Schuberts Ave Maria med
Pavarotti.
Beethovens Missa Solemnis vågar jag inte spela av risk för att helt gå sönder.
