När skotten föll tystnade fågelsången för att återupptas efter någon sekund. Det var precis som om naturen kunde höra explosionerna men ändå inte begripa innebörden i människans verksamhet.
I kikarsiktet så jag bara dalsänkan till vänster om mig. Några pratade portugisiska i radion.
Plötsligt kom en hjort springande rakt in i dalsänkan. Den var uttröttad efter att ha jagats av hundarna. Det var en kraftfull hane med en strålande hornkrona. Jag lyfte geväret, såg den mycket tydligt och tog sikte. Den tar jag, tänkte jag. Men just som jag börjat krama avtryckaren så kastade den magnifika hjorten på kroppen och försvann.
Jaha, det var det, tänkte jag, och sänkte geväret. Men någonting fångade min uppmärksamhet. Jag lyfte åter geväret och nu kunde jag se den väldiga hjorten en gång till. Utan att jag hade förstått hur det gått till hade den tagit sig upp längs bergssidan. Nu stod den på en höjd med frambenen på ett klippblock och kastade trotsigt med huvudet. Solen reflekterades i den blanka pälsen. Det var som hjorten såg ut över världen och ropade åt människorna att här är jag som ni jagat hela morgonen och kom fram och slåss era djävlar så ska jag spetsa er på mina horn.
På något sätt tyckte jag synd om hjorten som bjöd upp till strid. Han var så vacker.
Jag tänkte att nu vann den livet med att trotsa döden.
Ett skott brände av. Jag såg tydligt hur det tog rakt i bogen, hjorten knäade till, sjönk ned mot marken och försvann.
Sekunden efteråt knastrade det till i radion och någon skrek förtjust på spanska.
Så var jakten slut och jag gick stigen nedför berget. Geväret i bärremmen och den tomma vattenflaskan i handen.
Nere på gården låg två hjortkroppar och en tredje var på väg. Jag antog att det var den stolta hjorten som jag gav livet men som någon annan sköt.
Just nu sitter jag i ett rum på övervåningen. Utsikten över dalen är makalös.
En örn svävar i öster.
