Gryningen väller in över jorden. Fåglarna sjunger extatiskt i skogen. Det är parningstid, det är markens brånad, det är köttets brunst.
Inatt har jag lyssnat till Liemannen. Han kom genom skogen,
svoosch svoosch svepte hans lie genom den daggfuktiga luften.
Svoosch svoosch hördes vid sängen när han stod en stund och såg på mig. Men så försvann han bort till någon annan stackars sate,
svoosch svoosch, min tid var ännu inte kommen.
Igår med Mena vid min sida kände jag den hemska kyla som är kosmos normaltillstånd.
’Det gör inget,’ sa hon.
Snart kommer Liemannen och hämtar mig, tänkte jag där jag låg stum och slapp vid hennes sida. Vilken ynkrygg jag är, vilken halvmesyr till människa jag är. Jag kan inte älska med kvinnan jag åtrår.
Så kom natten. Den tysta natten med ljuden från en grävling som strök sin krumma rygg mot stugans bottenstockar. En skrämd spillkråka skrek någonting obegripligt timmarna efter midnatt. Men jag, jag kunde bara sova i korta perioder fram till det att Liemannen gjorde sitt besök.
Nu sitter jag här med en kaffe. Mena sover. Solen ska snart stiga upp på himlen och lysa över brånadens och brunstens gudomliga tid.
