Jag skriver: Vi är här. Det är pronomenet jag använder nu. Vi.
Jag tänker på Annika och Gustaf och deras död. Jag tänker på en sak Gustaf berättade för mig om odödlligheten. Han sa att det fanns två sorters celltyper i en människa. Metazooerna som är flerdelade och bygger upp kroppen och försvinner vid livet slut. Protozooerna är de encelliga som alltid delar sig exakt på samma sätt så att de är varandras kopior. Det är protozoerna som förs vidare från människa till människa när livet koncepieras, det är protozoerna som alltid är desamma, det är protozoerna som är det eviga livet, det människan alltid bär med sig som arvet från miljoner år av evolution. Det är det eviga livet, det var det liv som upphörde när Annika och Gustaf dog.
Det är det jag tänker när jag betraktar Mena.
Ekelöf skriver i
Diwan över Fursten av Emgión:
Mitt hjärta är ett utsvultet barn
mellan mina revben
ett barn i en bur, sannerligen
man räcker mig ett stycke bröd
mellan stängerna
Snart flyger jag till Lisboa och tar in på hotell Tivoli på
Avenida da Liberdade. Jag vågar inte ringa Tom, jag litar inte på telefonerna.
