Arbetet i kommittén har stabililiserats, det verkar som om ledamöterna diskuterat ihop sig i respektive partigrupp. Expertsammanträdena för ett par veckor sen kammade antagligen bort en hel del myror från deras huvuden. Det statsbärande partiets ledamöter förefaller nöjda. Deras inofficielle ordförande tog mig åt sidan och frågade när jag trodde arbetet skulle vara avklarat. Vi håller tidtabellen, sa jag. Du ska visst lämna oss? sa han. Inget är bestämt, sa jag. Åja, sa han och klappade mig på armen.
Jag vet att jag ligger bra till hos det statsbärande partiet utan att för den skull räknas som en av dem. Orsaken är mitt år på Vabis i Södertälje under
Sturm und Drang perioden, paradoxalt nog lärde jag då känna människor som nu går omkring i korridorerna. För tio år sen blev en av de tidigare svetsarna på Vabis sakkunnig i statsrådsberedningen och en annan lite längre tillbaka talskrivare åt statsministern.
’Du blev aldrig präst?’
’Andarna övergav mig. Men inte tron på rättvisan,’ brukar jag säga.
Då ser de på mig med en slags förnöjsamhet och jag antar att de tänker att jag är en ärlig människa.
Inte heller har det försämrat min sits att en av mina konfirmationskamrater nu är statsråd. Vi umgås inte, men han är som alla andra chefer, i sin närhet vill han vill han ha folk han känner. Det är nämligen lättare att hålla ordning på folk i sin egen krets eftersom omdömen i en middagskonversation är ett bättre korrektionsinstrument än vilket lönesamtal samtal som helst.
Hos den förvirrade oppositionen ligger jag också bra till. Till en del är det givetvis hustruns förtjänst, hon är makalös på att skapa, som det heter, sociala nätverk. Det är kanske därför hon trivs så bra med atmosfären i Bruxelles.
En annan orsak är säkert att jag känner Tom. Sen spelar det säkert in att jag var med på middagarna hos min syster Marianne och hennes man Kurt. Det var på den tiden Kurt hade fått för sig att politikerna inte hade verklighetskontakt och systematiskt bjöd hem den ena efter den andra för de skulle få veta vad folk tycker bakom skål och vägg.
Alla tror att de vet var de har mig. Vad gäller mitt arbete har de fullkomligt rätt. Jag har inget mot att vara hovman. Det andra, det privata, det är mitt eget och det är det jag skriver om.
Just nu lider dagen mot sitt slut. Jag sitter i den blå läsfåtöljen. DN ligger på bordet till vänster om mig. Jag har nyss läst en artikel om det som alla visste men saknade vetenskapliga belägg för. Risken för cancer i blåshalskörteln hos mannen minskar ju högre den sexuella aktiviteten är.
Hade jag haft en kvinna här skulle jag ha ropat: Kvinna! Klä av dig naken, ge mig min cancerterapi.
Eller så blir nästa kvällstidningslöp:
Kvinna vägrade sex
åtalad för mordförsök
