Jag har gått till herrfrisersalongen
’Kavaljeren’ på Skånegatan i mer än tjugo år. Där klipper två kvinnor de förbipasserande herrskallarna. Den ena kvinnan är tunn och arbetar med med långsamma nästan prövande handrörelser, den andra yngre, hon är frodigt tjock och mycket snabbare med saxen. Priset för en klippning ligger lite över hundra kronor.
Kunderna är för det mesta pensionärer. Lokalen liten, tre frisörstolar, inga överdrifter i möbleringen. Det är inte som den där flashigare salongen runt hörnet, den som tar det dubbla priset och har en genomtänkt inredning. Orsaken till prisskillnaden är en gåta liksom det stora antalet herrfriseringar som finns här i kvarteren. På rak arm tror jag att jag kan räkna upp ett tjugotal herrfrisörer här på östra sidan av Götgatan. Det skulle vara intressant att se deras bokföring eftersom ingen av dem ger kvitto på utförd tjänst.
Jag vet att den yngre är gift och har barn. Jag vet också att hon för ett antal år sen var på förhör angående ett mord som begicks i Nacka. Det var en ung man som mördades genom att någon tömde sitt magasin i honom då han satt i bilen på parkeringsplatsen en morgon. Orsaken till förhördet var att hon ingick i den kamratkrets som hållit ihop sen skolan. Offret var aktiemäklare på en bank.
’Vi träffades kanske en gång om året, höll ihop så där, ja, du vet. Jag tyckte bara det var otrevligt, jag hade ju inte så mycket med honom att göra,’ sa hon en gång.
Då båda damerna brukar också fråga mig om dottern eftersom jag en gång berättade om henne. Det skedde inget undantag från den regeln idag när jag fick håret klippt. De är mycket intresserade av dotterns boende i Paris, frågar om detaljer och om jag har varit på besök. Över huvud taget får jag en känsla av att båda två längtar bort från det lilla hål i en husgrund där de lever sina liv.
Idag klippte jag mig alltså. Der var den tunnare damen som arbetade. I stolen satt en äldre herre, sannolik pensionär, och blev klippt. Jag fick vänta och letade efter en tidning att läsa. På bordet fanns bara serietidningar och skvallertidningar, gissningsvis lämningar efter de två damernas familjer som efter genomläsning hamnade på kundbordet.
I en av skvallertidningarna hittade jag bilder från Astrids födelsedagsfest i Orangeriet. Människorna som ställt upp på bilderna var nogsamt namngivna. Jag betraktade kvinnorna med turbanfrisyrer och männen i hajskinnskostymer. Astrid log lyckligt. Nu behövde hon inte gå hungrig under lång tid, middagsbjudningarna skulle hagla över henne.
