Denna skärtorsdagsmorgon lyssnar jag på BBC.
Ockupationssoldaterna i Irak slår hårt mot Mahdi-milisens uppror. Ett uppror som kanske enar de religiösa klanerna i något som skulle kunna bli embryot till ett nationellt uppror.
Ett nytt Vietnam, mumlar kommentatorerna yrvaket om ockupationen. Visst kan det bli så och det är det som är det illavarslande.
Tvingas våra vänner att i någon mening dra tillbaka ockupationsarmén skickar det ett lättfattligt meddelande till världens religiösa galningar.
Det lyder: Supermakten är svag, det går att besegra den och dess allierade.
Det här kan ge upphov till en utveckling med dyrare bensin där oljan används för politisk utpressning, en förminskning av gods- och persontransporter, prisökning, inflation, intensifierad terror och en Eurostate som tvingas skapa en gemensam armé.
Till detta bör läggas det politiska tumultet med gräl om vem eller vilka som ska hålla i den militära kommandostaven, en ökad militarisering av staten och en drastisk nedmontering av de europeiska fri- och rättigheterna för att bekämpa terrorismen. Vidare så kommer de sionistiska extremisterna med stor sannolikhet att avlossa den första atombestyckade missilen mot vad man svepande kallar för araberna, Förenta Nationerna vittra sönder, de nationalistiska fanatikerna på Balkan ladda gevären och så träder de politiska grottmänniskorna definitivt in på den europeiska parlamentariska scenen.
Jag ser redan framför mig strålkastarbelysta balkonger i natten där demagoger spottar salivstänkta appeller ut över ett hav av människor som sträcker på halsarna och tänker: Han säger det vi alltid tänkt. Ut med främlingarna, ut med dem som inte är som vi.
Och så är vi tillbaka där vi började med en ny generation som förs ut på slagfältet under flygande fanor och klingande spel.
Vi har sannerligen våra vänner på andra sidan Atlanten att tacka för mycket.
