Vi gick sakta genom alléerna i
Jardin de Luxembourg. Joao kisade mot den plötsliga solen och slickade på en glass. Barnen stojade vid fontänen. Ett gäng pojkar hade radiostyrda båtar som fräste över vattnet. En klunga flickor stod på avstånd och betraktade pojkarna. På parkbänkarna satt människorna i solen och pratade eller läste tidningar. Gruset var så torrt att det dammade under fötterna.
’Du vet, den europeiska eliten har skaffat sig en historisk uppgift när vill kopiera den stat som våra vänner på andra sidan Atlanten har,’ sa han. ’Alltsammans började 1954 när man ville skapa en europaarmé, men idén kom för snabbt efter kriget, den franska nationalförsamlingen sa nej för man ville inte att tyska soldater skulle marschera i samma pluton som franska. Då bytte eliten taktik när man fattade att det var bättre att smyga på folken hela konceptet. Alltså började man om i Rom 1957 med handelsöverenskommelser och tullar som bildade den gemensamma marknaden Under tjugo år arbetade man flitigt som bävrar på att väva det här nätet av handelsfördrag som sen växte till mellanstatliga överenskommelser och lagar. Under åttiotalet började man att dra ihop notvarpet och fångade in det ena landet efter det andra. Så blev det dags för folkomröstningarna där varje lands elit fattade varandras händer och sjöng i samma kör på bästa sändningstid i TV. Jag måste säga att när jag såg första gången så skrattade jag så att jag grät. Ja, folkomröstningarna, ja, de påminde mig som latinamerikan en hel del om valen i en del republiker där storgodsägarna och politikerna och kyrkan står på samma tribun och lovar guldklimpar och gratis jord åt hela folket. Det mest komiska var när de fick danskarna och irländarna att rösta två gånger om samma fråga när de först inte ville göra som eliten ville. Kommer du ihåg det?’
’Visst. Det var då jag fattade att de drev det som ett managementprojekt. Bolagsstyrelsen utarbetar riktlinjerna och sen gäller det att få de anställda att svälja det hela och det gör man med att låta folk rösta tills styrelsen får som den vill.’
Joao fortsatte: ’Människorna som driver det europeiska projektet är inga idioter, det ska du veta. De ser den öppna oppositionen i Bruxelles varje dag, den oppositionen vet man var man har. Problemet är om det uppstår en desperat eller desillusionerad opposition.’
’Vad menar du?’
’En som gett upp hoppet om att kunna påverka processen och arbetar i det tysta. Finns det en sån? De vet inte, det enda de vet är att våra vänner har en nationell underrättelsetjänst som håller centrum informerat. Kanske är det därför de har skapat en liten grupp med uppgift att definiera den här tysta oppositionen. Den grupp som gör det utgörs av en samling ytterst pålitliga människor som inte får bli kända av allmänheten. Hur visste du för resten att den skulle samlas i Cervo?’
’Det är en lång historia. Joao. Om det uppstår en desillusionerad opposition inom militära kretsar, vilket intresse skulle du tillmäta den?’
Joao saktade gradvis av på stegen tills han stannade nästan som han med ens blivit medveten om att han gick på äggskal.
’Är du säker?’
’Jag bara frågar.’
’Om det blir känt att deras projekt får en grupp högra militärer att sluta sig samman precis som hemma hos oss.
Entao, when the shit hits the fan. Jag kan säga som så att det luktar instabilitet lång väg. Skulle det komma ut i samband med att Irland tar över ordförandeskapet i The Eurostate så kan fokus på mötet förskjutas från enighet till spekulationer om militärkupper. Kan du föreställa dig vad som skulle hända med värdet på euron?’
’Dollarn skulle gå upp som en raket.’
’Inte nödvändigtvis. I vilket fall som helst kan de inte riskera det. Det är ju val snart. Eliten måste erbjuda ett projekt som ger förtroende. Jag blir faktiskt orolig. Det du säger är så stort att om jag skrev det i en tjänsterapport så skulle de först tro jag blivit galen’
’Jag vet,’ sa jag.
’Sen skulle våra vänner veta det två tre timmar efter det att mitt dokument sprättats upp i Rio. Kanske de skulle trumpeta ut det för att stärka dollarn, kanske inte. Det kryper i kroppen när jag tänker på det.’
’Joao, det jag sagt nu är
off the record.’
’Och jag hamnar
between a rock and a hard place när du säger så,’ sa han och skrattade. ’Nu går vi och äter något.’
’Jag tror jag ska skilja mig, Joao. Du har träffat henne, kvinnan på hotellet, du minns. Hon var vår städerska.’
’Hon såg bra ut. Hon måste vara en fantastisk intelligent kvinna.’
’Sluta nu. Du behöver inte vara så artig. Det är klart att du undrar,’ sa jag varpå Joao brast ut i ett långt och skallande skratt som ekade längs allén i Jardin de Luxembourg.
