Vi, de tre musketörerna, gick från en sen lunch på Operabaren och placerade oss på Toms skuta vid Strandvägskajen. Han ordnade kaffe, tog fram en flaska cognac och kastade kapsylen i sjön. Ända sen gymnasietiden hade det varit den överenskomna gesten att flaskan ska tömmas under sittningen. I vanliga fall brukar den som får idén hålla kapsylen på rak arm ovanför huvudet och vänta på de andra musketörernas dom, fast den här gången var det ingenting att diskutera. Vi hade ju samlats på dagen en månad efter Gustafs död.
Solen var stark, det var varmt som det var sommar. Längs kajen kom en strid ström av människor; unga par som efter nattens sötma kärleksfullt höll varann i hand, äldre par som gick sida vid sida fastlåsta av den kamratskap som är den långa passionens ljuva epilog.
’Jag har fått lägenhet genom försvaret,’ sa Tom. ’Örlogsvägen på Kastellholmen, en tvåa med utsikt mot Slussen och Katarinahissen.’
’De säger att det ska bli en varm sommar,’ sa Rickard.
’Vilka då?’
’Jag läste en prognos i tidningen.’
’Varför gjorde han det?’ gläfste Tom och hällde i så ilsket att han slog med flaskhalsen mot glaskanten.
Tom hade rätt. Det var ju därför vi samlats, just för den frågan, det var den vi ville ha svar på. Varför stack Gustaf ifrån oss, varför lämnade han oss utan att ens säga ett ord? Vi hade ju känt varann hela livet, vi var de bröder vi själva inte haft. Hade vi inte lovat varann en för alla, alla för en? Var det inte det vi bestämde den där dagen då livet och sommaren var ung, när sånglärkorna svävade som drillande planeter i ett kosmos ovanför de nyplöjda åkrarna och vi alla älskade den flicka vi sett bada naken i Svartbäcken.
’Han älskade Annika och kunde inte leva utan henne,’ sa jag.
’Det är väl inget svar,’ sa Tom.
Jag tänkte: Så fånig du kan vara ibland, gamle vän.
’Det finns ett testamente,’ sa Rickard. ’Jag hjälpte honom med det. Vi har i uppgift att sälja lägenheten, huset i Frankrike och bilarna. Försäljningssumman samt värdepappren skapar en stipendiestiftelse som förvaltas av Karolinska. Av lösöret får vi ta vad vi vill ha, resten ska vi sälja. Mitt förslag är att vi tar kontakt med en fackman för att värdera Annikas cello.’
’Har du känt till att han skulle?’ sa Tom häpen.
’Lägg av,’ sa Rickard och fyllde på glaset. ’Jag hjälpte honom med formuleringarna.’
’Varför har du inte sagt något?’
’Om vad?’
’Att han skulle.’
’Jag uppfattade det som ett vanligt testamente,’ sa Rickard och fyllde på glaset.
Vi drack under tystnad. Det blev långsamt kallare, till slut reste sig Rickard och sa: ’Gustaf har gett oss en uppgift.’
Tursamt nog var det en så liten flaska cognac att ingen av oss blev alltför berusad, ändå tog vi taxi till Karlbergsvägen.
På hallgolvet låg en gedigen hög reklam, några brev och en klase gratistidningar. Rickard plockade upp posten och la den i en prydlig hög på ett spegelbord i hallen. Vem ska läsa den posten? tänkte jag.
Gustafs rock av märket Barbour som han tyckte så mycket om och Annikas dunjacka hängde fortfarande under hatthyllan. På golvet stod deras promenadskor, två paraplyn i ett ställ och i en bastkorg fastsatt på väggen låg deras handskar.
Jag drog med fingret över hallbordet, ingen hade städat där på länge. I köket stank det av sopor, ingen hade tänkt på att tömma soporna. Inte heller den ordentlige Gustaf tycktes ha tänkt på allt innan han satte nålen i armen.
’Har inte ens Annikas syster varit här?’ sa jag.
’De gillade inte varann,’ sa Rickard kort och började tömma kylskåpet på den mat som ruttnat. Vi fick ihop fyra påsar sopor som Rickard och jag bar ut.
När vi kom tillbaka hade Tom varit i Gustafs barskåp, det stod en literflaska Glen Mohr, tjugotvå år gammal, på bordet i vardagsrummet, en hink med is och tre glas
’Var ska vi börja?’
’Med vad då?’
’Vi ska ju dela upp lösöret?’
Vi hällde upp och drack under tystnad. Jag såg att Rickard och Tom stjälpte i sig och tänkte att jag måste ta det lugnt.
’Du vill väl ha böckerna?’ sa Rickard till mig.
Jag nickade och sa: ’Tom har ju flyttat. Han kan välja först.’
’Jag har inte plats för några böcker,’ sa Tom. ’Möbler behöver jag.’
’Hur ska vi göra med huset i Frankrike? Någon måste fixa med fransmännen, det brukar vara en kinkig process,’ sa Rickard.
Jag gick ut i Gustafs arbetsrum, på skrivbordet låg ett block gula post-it-lappar som jag gav till Tom: ’Sätt gula lappar på de saker du vill ha.’
Tom tittade på mig och sa grötigt: ’Jag kan inte, jag kan bara fan inte.’ Han slet åt sig glaset, stegade genom vardagsrummet och ställde sig framför den stora kakelugnen med den infällda spegeln.
’Vad ska jag göra?’ mumlade Tom. ’Jag har ingenting kvar.’ Han vände sig om och såg på oss. ’Torgilsnäs åt helvete. Äktenskapet åt helvete. Allt åt helvete.’
Rickard sjönk bakåt i fåtöljen och drack två stora klunkar. Vad är det med dem? tänkte jag och gick in i Gustafs arbetsrum. Beethovens Missa Solemnis låg fortfarande i cd-spelaren. Jag bytte ut den mot Tjajkovskijs Pathetique-symfoni, vred upp volymen och gick ut i vardagsrummet.
Tom stod kvar och stirrade på kakelugnen. Rickard lutade pannan mot fönsterglaset och såg ut på Karlbergsvägen. Blommorna i fönstret hade vissnat, ingen hade vattnat dem på en månad. Rickard vaggade med kroppen och svängde sin högra hand som om han dirigerade musiken.
Jag lämnade dem och fortsatte till sovrummet. Sängen hade inte bäddats sen vi hittade Gustaf och Annika. Bakom mig dånade den mäktiga sjätte symfonin, det lugna och tveksamma partiet i första satsen övergick i ett starkt brusande moment. Det stora röda lakanet låg kvar över sängen och fick den att se ut som en katafalk i väntan på gravsättningen.
Gardinerna var fördragna, det var dunkelt i rummet, de stora altarljusen hade brunnit ned, stearinet hade runnit längs de höga ljusstakarna och droppat på mattan. Troligen hade polisen eller ambulanspersonalen eller vem det nu var glömt att släcka ljusen och så hade de fortsatt att brinna i den tysta våningen tills ingenting fanns kvar.
Musiken stegrades mot vanvettets crescendon. Jag gick ut i arbetsrummet, strök med handen över några hyllmeter böcker och tänkte att den medicinska litteraturen får jag fråga Karolinskas bibliotek om de vill ha.
När jag kom tillbaka till vardagsrummet stod Rickard på den stora mattan. Symfonin hade nått fram till de oändligt smärtsamma partierna, de som sjunker ned till en stilla klagan, som glider fram som en dimbank och försvinner för att plötsligt skjuta fart i en våldsam explosion. Där var mina vänner, fulla naturligtvis och med varsitt whiskyglas. Det blåaktiga skymningsljuset från Karlbergsvägen strilade in i rummet. Tom satt med korslagda ben på golvet. De dirigerade musiken, viftade med amarna, var och en på sitt håll och omedvetna om den andre. Det var som en tragisk sorgebalett för två medelålders män till Tjajkovskijs sjätte symfoni.
