Señora Gloria Bertrand levde i en omåttligt övermöblerad och mörk lägenhet. Tunga gardiner, klumpiga möbler med sammetstoppning, trasiga mattor från IKEA, resebyråaffischer om Argentina och svartvita foton av för mig okända sångare eller musiker.
I hallen en manshög stapel gamla dagstidningar. Det knastrade av grus under mina steg när jag klev in i hallen. På köksgolvet två tomma bag in box lådor vin, ett berg av porslin och odiskade glas i diskhon, en fet katt strök sig längs mina ben och jamade hjärtskärande.
Gloria Bertrand lyfte upp den feta katten som omedelbart la sig till rätta i hennes knä och somnade. I det trånga vardagsrummet stod en gammaldags grammofon, på ett bord en bunt vinylskivor i tummade fodral, bredvid grammofonen ytterligare en bag in box med vin och ett halvt urdrucket vinglas på fot.
Filomena Fernandez, ja, Gloria Bertrand kände Filomena mycket väl. En flicka från god bakgrund, hon hade bott ett par veckor i lägenheten när hon kom till Sverige från Spanien, hon hade varit så snäll och städat åt henne och till och med tvättat gardinerna. Nej, hon hade inte hört av henne på lång tid, hon förstod så väl att jag ville tala med henne, Filomena var en vacker kvinna och ogift var hon också, den kärleken, ja, ja, den kärleken. Nej, hon visste inte om Mena hade flyttat till Paris och hon kände inte heller några av Menas vänner i Paris.
Jag gav Gloria Bertrand mitt visitkort och sa att jag vore mycket tacksam om hon kunde ringa bara hon hörde det allra minsta om Mena.
Señora Bertrand tog i hand och fnittrade lyckligt när jag kysste henne på handen.
