När vi gick omkring i museet kände jag plötsligt en hand på min arm. Det var Herbert, han befann sig i Stockholm på jobb och, som han sa, inte kunde motstå frestelsen att besöka Moderna Museet. Vi talade en stund om restaurangen. Herbert hade varit där och ätit lunch och sa att maten var acceptabel men dyr.
Vi hade stannat vid Rauschenbergs Monogram, den som kort och gott kallas för Geten på Moderna. Jag sa till Astrid att jag alltid betraktat Monogram som en bild av mytens möte med den moderna tiden. Geten, satyren, det mytologiska djuret i den antika teologin som står på konstens färgfläckade palett och sitter fast i den moderna industriepokens gripklo. Det är vad det handlar om för mig.





Astrid sa inte så mycket. Hon bara gick omkring bredvid mig och verkade iaktta. Efter två timmar ville hon gå, det var alldeles för varmt med päls inomhus och hon ville inte lämna den ifrån sig i garderoben, den var alldeles för dyrbar för det.
Vi åt middag och promenerade längs Strandvägen. Hon talade om framtiden.
’Jag har ingenting komma hem till. Ingenting. Kan du förstå det?’ sa hon och fick ett spänt uttryck i ansiktet.
’Vad ska du leva av?’
’Jag får flytta till min syster.’
’Hade du inget arbete innan du gifte dig?’
’Sekreterare,’ sa hon och skrattade glädjelöst.  ¶ 20:45