’Inbrotten är ingen slump,’ sa Maria när vi ätit färdigt. ’Det låter som CIA.’
’Tyst, Maria,’ sa Joao tvärt.
’Jag säger vad jag tänker vad du än anser,’ sa hon. ’De är efter dig för något.’
’Jag fattar det inte,’ sa jag. ’Varför skulle CIA vara efter mig?’
’Tänk efter,’ sa Maria och la sin hand på min. ’Du måste akta dig.’
’Äh, det är säkert bara en slump.’
’Två gånger. Det trotsar alla lagar om slump och sannolikhet.’
Jag tystnade.
’Vad tyckte du om ditt kommande jobb i Bruxelles?’
’När jag vistas där känner jag det som om jag betraktade finlemmade franska aristokrater vintern 1789. Eller vulgära ryska feodalknektar vid början av 1917. Alla lika övertygade om de gör det rätta. Snart kommer de att ropa att vi gjorde ju allt för folkets bästa när pöbeln slänger deras dokumentskåp ut genom fönstren som i Berlin eller Tirana eller Bukarest.’
’Tror du Europa blir som Latinamerika?’
’Ja, för deras managementprojekt styrs redan nu av ett avantgarde av energiskt arbetande, familjekära och laglydiga religiösa testuggare som vill ha ett samhälle likt våra vänners på andra sidan Atlanten. Pingstvänner, baptister, kristdemokrater, missionsförbundare, giriga fromlare och tungomålstalande kryptofacister med en andlighet där Jesus fungerar som cock-teaser precis som en porrskådis med världens största lem.’
’Vad ska du göra i Bruxelles?’
’Tjäna pengar, köpa konst och pissa i deras whisky när de skickar ut ungdomen i det kristenhetens krig som stundar.’
Till min förvåning utbringade Joao en skål för mig.
På kvällen när jag kom hem låg ett meddelande på hallgolvet. Det var en vädjan till alla grannar att ge ett bidrag till monsieur Lakatos som så modigt slagits med inbrottstjuven.
Jag ska givetvis bidra med ett par € imorgon innan jag tar flygbussen ut till CDG och åker hem.
