Det känns som en befrielse: paradisets dörrar har slagits upp.
Äntligen kan jag utöka min samling av föremål för kontemplation med ett rum som visserligen ligger på en ö på andra sidan Saltsjön, men det är ett rum jag kan nå efter bara en kort promenad. Eller ta färjan från Räntmästartrappan och så befinner jag mig på ön.
Konst kan förändra en människas liv, det är min fasta övertygelse.
Konsten förändrade en gång mitt liv. Det skedde när jag såg Brancusis ägg någon gång på sextiotalet. Jag minns att jag studsade till när jag först såg det lilla marmorföremålet. Vad är det här? tänkte jag. Vad betyder det? Var det inte det här konstverket som hade kostat så mycket i inköp?
Jag stirrade. Vad betyder det? frågade jag om och om igen och levererade den ilskna slutsatsen att det bara var strunt.
Jag släppte frågan, men just som jag skulle vända mig bort slog det mig att om jag vred på huvudet så liknade det jag kallade för ägg ett frö. Ägget kunde vara ett frö och fröet kunde vara ett ägg, det var ju helt rätt ur en biologiska synvinkel. Intressant. Så vred jag huvudet och fortsatte att stirra och då kom jag att tänka på att om ägget var ett frö så kunde också äggfröet betrakat från ett annat håll se ut som en öppen mun som också kunde likna ett ansikte. Herregud, tänkte jag, kunde äggfröet likna en människa så handlade det om naturen och människan och allt det som hör samman. Plötsligt hamnade tankarna i den där svindlande ping-pong virveln. Jag minns att jag nästan skrek till. Insikten kom så oväntat, så snabbt och så explosivt att jag måste tala med någon. Det stod en kvinna bredvid mig och jag minns än idag hennes förvånade min när jag försökte övertala henne om att det här var det mest fantastiska man någonsin kunde se.
Sen dess är jag fast vid betraktandet och jag kan ingenting annat än att beklaga alla dessa stackars förkrympta människor som inte lärt sig att se. De säger: Vad betyder det? och när de inte får svar på frågan så går de.
Men när samma person en solig vårdag lyssnar till fågelsång så säger den här intelligensen: Oh, så fint och vackert det låter. Just då finns ingen tanke på att upplevelsen ska ha betydelse även om fågelsången har en betydelse för fortplantningen.
Frågan om betydelse är just den fråga som förhindrar upplevelsen, det har jag lärt mig. Jag ställer aldrig i förstone frågan om vad konstverket betyder. Jag ser, jag försöker upptäcka strukturer, lek med former och färger, jag letar associationer och försöker komma in i föremålets eller bildens universum.
Nu ska jag dit. Till den sista friheten.
