Det blev en strålande fest med drygt sextio personer i den stora salen. Många äldre, givetvis, men påfallande också många yngre. Toms far njöt i fulla drag av talen, skratten och skålarna. Det var välkomstdrink, bordsplacering, förrätt, soppa, varmrätten var rådjurssadel och efterrätt. Jag fungerade som toast master med en harskramla från förra sekelskiftet, den hade enligt Toms far använts av patienterna på ett spetälskesjukhus för att varna mötande på vägarna.
Efter maten var det kaffe med avec, födelsedagstårta och ett hejdundrande groggbord. Här hade det minsann inte snålats på louisdorerna, den som ville dricka sig in i dimman kunde göra det på de bästa sorter.
Jag dansade med Toms fru Lisa, Karolin och självklart också med min bordsdam som var en äldre kvinna från Värmland och släkt med familjen på något sätt. Hon hade träffat mig när jag var yngre, det mindes jag inte.
Lite senare hamnade jag i sällskap där alla fötts med ett gediget startkapital. Det var som att sitta med människor som tänker i oxymoroner. Mantrat för kvällen var privatiseringar av samhällsfunktioner och sänkta skatter, det vill säga fattiga människor skulle få det bättre om de blev ännu fattigare.
Tanken var den att människor skulle arbeta flitigare om de blev fattigare och det samhälleliga skyddsnätet försvagades. Jaha, tänkte jag, om samhället fungerar bättre med ökad konkurrens så borde ju den första åtgärden vara att skärpa arvslagen. Låt säga att arv, eller arv förtäckta som gåvor, inte skulle få överstiga hundratusen, först då skulle en stor grupp konkurrerande individer uppstå. Men hade jag sagt det så skulle en artig tystnad ha uppstått, en sån där tystnad som bara människor av deras sort kan prestera.
Under kvällen kallades vi ut på gården och såg fyrverkerierna, mäktigt var det och hela nejden lystes upp som om våra vänner på andra sidan Atlanten hade kommit för att införa demokrati och kvinnofrihet på Torgilsnäs. Champagne dracks, hurraropen skallade för födelsedagsbarnet som lyfte sitt glas och sa att han i kraft av ålder drog sig tillbaka men beordrade att festen skulle fortsätta natten genom.
Festen fortsatte sannerligen. Douglas och Tom plockade fram plankorna och alla som ville kunde åka bricka i trappan. Åka bricka är ett våldsamt nöje. Brickan är en urgammal och massiv serveringsbricka. Plankorna läggs vid övergångarna mellan våningarna så att färden inte saktas av, plankorna är blytunga och av ek. På plankorna finns det namn och årtal inristade. Det äldsta är från 1809.
Deltagarna i åka bricka går upp till tredje våningen, sätter sig på brickan och fattar i handtaget. Man tävlar på tid och en signal från nedervåningen anger när det är dags att kasta sig utför stentrappan. Det går fort, jag garanterar, och det gör ont att i full fart trilla av i en stentrappa. Det finns de som använder hjälm, det är en brittisk soldathjälm från första världskriget. Hjälmen är bara för fegisar, så varken Douglas, Tom eller jag använder hjälmen.
Senare under kvällen blev Tom full och hängde som en säck över en ung dam som inte verkade alltför ointresserad. Lisa bjöd upp mig, när vi dansade tryckte hon benet och underlivet mot mig så jag fick erektion. Hon andades blött in i mitt öra. Jag tänkte att jag gör det aldrig med Lisa, inte med Toms fru, där går gränsen.
Jag lämnade Lisa och gick till sällskapet som diskuterade. Det gjorde inget för jag såg att Lisa smet iväg med en annan. Bara hon fattade att det var rysligt kallt i rummen så gick det nog bra. Tom var också försvunnen.
Jag satt där och lyssnade på diskussionerna, plötsligt kände jag igen en av herrarna. Han var en av styrelsemedlemmarna som en gång snattade från ett försäkringsbolag, bonus kallade styrelsen stölden, och fick tusentals aktieägare att förlora pengar och pensioner.
Nu berättade han engagerat om den gamla gård han köpt, om gårdens historia, om släkten som en gång ägt gården, om jaktpartier med namngivna globala rovriddare. Ansiktet lyste, han var full, det syntes. Nu var han lycklig för här satt han som jämlike bland människor med släktband till Sveriges historia och det bara efter ett par års studier på Handelshögskolan där unga människor under nyliberalismens vrålande fana kan sluta sig samman i ett fanatiskt Hezbullah som för fram till det översinnliga tillstånd då man med stöd av lagen kan snatta miljoner ur bolagets kassa.
’Jag ska hämta ett glas till,’ sa denne näringslivets ädling och var på väg att resa sig.
’Sitt kvar, broder, jag kan hämta åt dig också,’ sa jag och reste mig med mitt tomma i handen.
’Tack du,’ sa han och log det leende den gör som är van vid att det alltid finns hjälpande händer.
Jag tog glasen och gick ut i det angränsande rummet, fyllde på två elefantwhisky från groggbordet, slängde i några iskuber och gick därefter stilla ut på en närliggande terrass.
Jag var ensam, natten var stjärnklar, jag tänkte på
Jackson Pollock och drog ned gylfen och pinkade en skvätt i whiskyn och återvände lika stilla till bordet där jag räckte honom hans glas. Så höjde jag min bägare och såg honom i ögonen och sa:
’Skål, broder.’
’Skål,’ sa han och hans ögon glittrade och straussviolinernas bränningar brusade genom salarna och det var natt i vår tid.
