Åt lunch med Herbert. Vi gick en tur på Vatikanmuseet och hamnade i Sixtinska kapellet med en grupp japaner. Det var olidligt, japanerna fotograferade som galningar trots att guiden upprepade gånger sa att freskerna förstördes fotoblixtar. Vad sysslar asiaterna med? Är de här för att medvetet förstöra det europeiska kulturarvet precis när barbarerna ödelade Rom?
När vi satt på ett kafé talade Herbert om den nya organisationen som ska handlägga det europeiska försvarssamarbetet i Cortenberg. Mötet nu på fredag var, menade han, i princip redan klart och det var bara att sätta igång att beställa kontorsutrustningen. Utlysningen av tjänsterna sätter igång till hösten och, sa Herbert, man är i behov av en analytiker som har kunskap om de nordeuropeiska länderna. Han antydde att jag kanske skulle passa för uppgiften, men förutsättningen var förstås det svenska beslutet, det vill säga att utredningsförslaget blev av den sorten att det fullt ut inlemmar Sverige i samarbetet. Den ena sidan är redan med och nu gäller det att övertyga de andra, sa jag.
’De borgerliga partierna i Sverige rekryterar sannerligen folk bland sekunda vara,’ sa Herbert och fortsatte: ’I ert land söker sig inte de intelligenta och karriärsugna ur de borgerliga klasserna inte till politiken utan till näringslivet. Vänstern däremot består ofta av intelligenta människor som förstår sakskäl. Jag gissar att de kommer från små förhållanden och därför har de något att kämpa för.’
Alltså, om jag förstått saken rätt, tänkte jag, skulle jag kunna kröna min karriär med ett intressant arbete om Sverige fullt ut tar del i The Eurostates armé.
’Hur tror du det går?’ frågade Herbert.
’Tja, det beror väl på utredningen,’ sa jag.
’Just det,’ sa Herbert.
Fast riktigt så är det ju inte, tänkte jag. Saken är ju redan klar. Visste han inte hur det svenska konsensussystemet fungerade, eller måste man vara svensk för att veta hur det fungerar?
