Vi träffades återigen på kontoret vid
Avenue de Cortenberg i rummet med The Eruostates fana och foto av de snöklädda bergen. Det var Pierre Jonker som ställde frågor för min security clearance. Viktigare nu än någonsin, sa han.
Denna här gången kunde jag ge bättre svar på frågorna som gällde resor och okända människor jag träffatt de senaste tre månaderna. Vad gäller jaktresan till Litauen svarade jag att det var en privatresa och inget hade att göra med mitt arbete. Pierre Jonker gav mig en snabb blick, antecknade svaret men levererade ingen följdfråga.
Efter intervjun följde han mig genom korridoren och till receptionen. Där stod Herbert och väntade på mig. Jag la märke till hans satta och kompakta figur långt innan han ens sett mig.
Herbert bjöd på lunch, vi bänkade oss på en restaurang belägen på en tvärgata och Herbert började prata så snart vi gjort våra beställningar.
Han hade blivit upprörd när han fick höra vad jag hade att säga. Det här måste redas ut, hade han tänkt och satt igång.
Så här hade det gått till när vi var i Paris. På tillställningen hos Pierre Schaffer hade han fått erbjudandet att köpa en större tavla till ett reducerat pris om han tog den mindre av Terry Hancock för det begärda begärt priset. Men nu ville Herbert inte köpa den mindre målningen och därför det kom som en angenäm överraskning när jag ville köpa den. Problemet var bara att jag ville pruta. Alltså, tänkte han, om jag betalar mellanskillnaden så får jag den större tavlan till det reducerade priset. Han sa att det kanske var dumt av honom att inte säga det till mig, men som situationen utvecklades var han inte säker på om jag kanske skulle ha förlorat intresset för tavlan om han hade invigt mig i sin plan.
Det var så det hade varit och det var därför han hade levererat en liten nödlögn när han skötte betalningen med Pierre Schaffer
Vad gäller tavlan jag köpte av polacken i Rom så var det riktigt att konstnären spelades av Vito Aiello, en stackars skådespelare som gjorde allt för pengar och som engagerats av en skurk som Herbert skulle vrida nacken av när han träffade honom. Fast det paradoxala var att den billigare tavlan som jag köpte var äkta, men den härstammade inte alls från stölden i Barcelona. Den tavla Herbert köpte för 7000 € tidigare under veckan hade däremot varit en förfalskning.
’Känner du skurken som hyrde Vita Aiello?’
’Jag har träffat honom ett antal gånger.’
’Polisanmäler du det?’
’Du känner inte den italienska polisen. De skulle skratta ut dig och tycka att du fick skylla dig själv. Har jag rett ut det här nu?’
’Visst,’ sa jag lättad.
’Nu går vi på
Le Musée d’Art ancien för att
se Pieter Bruegels Landscape with the fall of Icarus, var det inte den du ville se?’ sa Herbert energiskt.
’Ja,’sa jag men undvek att säga att jag ville se den för motivet kom mig att tänka på framväxten av The Eurostate.
