Vägen från Diano Marina mot Cervo på italienska Rivieran gick längs havet. Jag kunde höra det avlägsna ljudet av strändernas svall. Homeros och Odysseus hav slog mot en öde strand med rader av nakna träkonstruktioner som skulle kläs med randiga tygstycken under turistsäsongen. Men nu var pizzeriorna, spelhallarna och souvenirbutikerna stängda. Det var öde och tyst i turistindustrins väldiga mage. Luktade bara hav i en sömnig småstad utan nåd..
Cervo var ett myller av medeltida hus som klättrade längs sidorna av en hög klippa som sköt upp ur kustlandskapet. Gränderna var trånga och mörka och bildade en komplicerad labyrint av branta stentrappor med tvära vinklar, oväntade prång och utskjutande väggar och gränder som kunde sluta vid en vägg eller en meterhög mur och på andra sidan muren ett bråddjup och så himlen.
Efter en stund begrep jag att det här var ju Rivieran, i Cervo bodde inga fattiglappar utan folk som ville bo i en smakfull medeltida inramning men ändå njuta det moderna samhällets gåvor. Jag såg det då en dörr plötsligt gled upp för att släppa ut någon på väg till arbetet. Det var en modern lägenhet med blänkande stengolv, vitrappade väggar, djupa fönstersmygar, tunga möbler, kolorerad inredningsporr på ett hallbord och modern elektronik i köket.
Halvvägs på väg upp mot toppen passerade jag över en piazza framför en stängd kyrka. Utsikten var makalös med milslånga ständer, dimhöljda berg, landtungor som försiktigt smekte horisontlinjen, den blånande himlen, den vita solskivan och en kampanil som sände en spröd klang ut över bukten.
Längst upp på klippan låg en piazza vid ett urålderligt stentorn omgärdat av tyngre och betydligt större stenhus. Jag gissade att det var det som var kvar den gamla fortifikationen. Bredvid stentornet fanns ett stenvalv som ledde ut till en parkeringsplats.
Jag såg några av Cervos invånare som skyndade ut till bilarna. Det var propert klädda män och kvinnor med läderportföljer och mörka solglasögon. Bilarna paraderade nytvättade och blanka. En äldre man i ljusgrå overall var den som tvättade bilarna. Han fick pengar av de elegant klädda människorna, bockade och skyndade vidare med sin smutsgula vattenhink.
Jag stannade till på torget, svettig och varm av den snabba promenaden. På en skylt ovanför stenvalvet satt en skylt namnet Santa Caterina.
Klockan var strax efter åtta.
Det fanns ett kafé vid torgets ena hörn. Där tog jag en espresso och ett glas vatten. Jag frågade mannen bakom disken vad som fanns i det stora huset. Han svarade att det var det etnografiska museet, tyvärr för tillfället stängt. Jag förstod, det var ju inte turistsäsong. Nä, nä, sa han. Fanns det andra parkeringsplatser? Nej, det är den här parkeringsplatsen man använder om man kommer med bil till Cervo. Visst är det en vacker stad? Ja, det är det. Men parkeringsplatsen är alldeles för liten, alla klagar på det, men den kunde inte byggas ut, den historiska miljön, ja, du vet. Mannen ryckte på axlarna.
Jag drack ur kaffet och plockade fram papperet där jag skrivit klottret jag hittat på Herberts dokument. Orden etno cater betydde sannolikt det etnografiska museet beläget på piazza Sancta Caterina. Jag hade alltså kommit rätt.
Klockan var nu halv nio.
Jag gick ut på Piazza Santa Caterina, passerade under det tunga valvet och kom ut på parkeringsplatsen. Till vänster vindlade vägen nedför den branta klippan, ytterligare åt vänster en sandig stig som fortsatte genom ett busksnår och ut till en skräpig utkiksplats som stupade rakt ned i något som liknade en gammal brunn. I det dyngbruna vattnet låg halvruttna grästovor och tomma plastflaskor.
Vid muren stod en bänk. När jag ställde mig på bänken nådde jag upp till murkrönet och hade fri sikt ut över parkeringsplatsen.
Klockan närmade sig nio.
Den första bilen körde in på Cervos parkeringsplats. Jag studerade parkeringsplatsen i kamerans objektiv. En man i mörk hajskinnskostym klev ur bilen, gav några mynt till mannen i ljusgrå overall och gick makligt in under det tunga stenvalvet. Strax efteråt anlände ytterligare två bilar. Tre män klev ut, de nickade åt varann, gav pengar åt mannen, tog några portföljer och väskor ur bilarna och försvann in mot Piazza Santa Caterina samtidigt som ytterligare tre bilar svängde in på den öppna platsen. Herbert kom i en mörkblå bil. Han rörde sig som vanligt energiskt och handhälsade männen i de andra bilarna varpå hela sällskapet försvann in under det tunga stenvalvet.
Klockan var nu några minuter över nio.
Jag stod kvar och väntade ytterligare en stund, men ingenting hände. Jag klev ned från bänken och stoppade kameran i ryggsäcken. Jag gick ytterligare ett stycke på stigen och insåg att den fortsatte genom buskagen och vindlade nedåt längs Cervos östra utsida.
När jag hade gått en bit hörde jag att jag inte var ensam. Någonstans bakom mig kom tysta steg. Jag fortsatte att gå i normal takt och stannade plötsligt till. Då kunde jag tydligt höra att den person som förföljde mig också stannade till. Jag gick ytterligare ett par meter bort mot en trappa som ledde in mellan huskropparna och väl inne i de vindlande, öde gränderna började jag att gå allt snabbare. Förföljaren bakom mig rörde sig också snabbare. Jag började svettas och tänkte att den som förföljde mig antog att jag var på väg ned. Därför sökte jag mig allt högre upp för att förvilla och kom ut på en smal avsats. Från den smala avsatsen såg jag korsningen där två gränder möttes i en snäv vinkel och där nere stod min förföljare. Han bar kavaj och ljusblå skjorta, han såg vältränad ut, han andades snabbt som om han hade sprungit och plötsligt fick han syn på mig. Hans hand gick reflexartat in under kavajen och det var då jag förstod att det här var allvar.
Jag rusade snabbt uppför den branta gränden och paniken och rädslan vrålade i mig när jag insåg att jag kommit in i en återvändsgränd. Till vänster hittade jag en trädörr som inte stängts ordentligt. Jag störtade in och befann mig i ett soprum.
Hjärtat bankade, svetten rann, munnen var hopsnörd av dödsångest.
Jag kröp ihop på golvet bakom soptunnorna och väntade.
Plötsligt slogs dörren upp och ljuset vräkte in. Någon stod utanför i den smala gränden.
En skugga täckte långsamt dörrhålet och jag såg en man som försiktigt avancerade in i dunklet och jag förstod av hans rörelser att hans avsikt var att döda mig och när han svängde runt med ryggen mot mig var jag det jagade djuret som drivits in i ett hörn och reptilhjärnan vrålade kommandon ut i kroppen och musklerna mindes allt det där vidriga jag lärt i ungdomen och hans kropp blev ohyggligt tung när nervbanorna i ryggraden slets av och benen vek sig och han låg på de smutsiga stengolvet och kastade med kroppen som en daggmask kämpar på en metkrok när andningsreflexerna inte längre fungerar och jag såg i ett hastigt moment hans uppspärrade ögon och mindes sergeant Andersson som alltid förmanat oss att aldrig titta en död fiende i ansiktet för då skulle vi bli mjuka i sinnet och inte klara av uppdraget.
Jag sitter på flygplatsen i Nice och skriver. Taxin från Ventimiglia kostade så mycket att jag förstod att det svinet till taxichaufför snurrade upp mig. Om en halv timme kommer flyget till Paris
Händerna skakade så mycket den första halvtimmen jag satt här att jag inte kunde skriva.
Just nu är jag märkligt nog bara sömnig och likgiltig.
