Varje morgon är som jag befinner mig i ett gigantiskt hav som vräker stormvågor mot den lilla ö som är mitt hem.
Ön skakar, huset skakar, den röda läsfåtöljen skakar, men ännu är jag oskadd och kan vakna i en säng och sätta mina nakna fötter på golvet. Jag går upp, jag rakar mig, jag duschar och hör på nyheterna. Jag slår upp kaffet, sätter på datorn och läser morgontidningarna medan jag lyssnar på musik från P2 eller ClassicFm. Hela tiden nås jag av underrättelser om stormen där ute. Jag läser om krigen, fattigdomen, svälten, hatet, pandemierna, det ideologiska vanvettet, intoleransen, grymheten, allt detta som plågar de människor som lever på jorden samtidigt som jag.
Men lyssna. I sanning lever vi i de politiska attentatens tid. Bara några dagar efter våra vänners angrepp på Irak för snart jämnt ett år sen blev sergeant Ali Jaffar Moussa Hamadi al-Nomani den förste självmordsbombaren. Han skulle snart följas av en lång rad människor som var villiga att mörda genom att begå självmord. Igår sprängdes Mount Lebanon Hotel i Baghdad av en självmordsbombare. Jag hittade en film från explosionsplatsen på Reuters sajt. Det var en ruggig film: eldsflammor, bråte, döda kroppar och skrikande människor.
I Kosovo har mördandet återigen tagit fart. Den etniska resningen orkestreras nu av den folkgrupp som för ett antal år sen beskyddades av våra vänner och ömkades och gullades av en hel värld. Det var på den tiden då det internationella samfundet inte sa ett pip då man sände flyg från italienska och tyska baser för att bomba ett självständigt europeiskt land eftersom de ägnade sig åt etnisk rensning av den folkgrupp som idag ägnar sig åt etnisk rensning.
Idag kommer våra vänner naturligtvis inte att skicka flyg. Varför skulle de egentligen göra det? De har ju fått som de ville. Balkan är en nu en kraftfullt destabiliserande region i Europa på samma sätt som Israel är det i Västasien. Allt detta för, tja, ska man säga oljan.
Jag hör rytandet från de våldsamma bränningarna.
Jag hör den rasande stormen.
Jag längtar, ja, jag längtar närhet till någon för att ordlöst andas min existentiella ångest.
Nu har trafiken kommit igång.
