’Vad skrev du när du var uppe i morse och satt vid köksbordet?’ sa Desdemona när vi åt en sen frukost.
’Jag får idéer till jobbet och skriver ned dem.’
’Äh, det såg jag att du inte alls skriver.’
’Har du tjuvtittat?’
’Klart jag har. Du kunde ju vara skvallerjournalist. Vad skriver du?’
’Om min tid för att förstå den.’
’Vem ska läsa det?’
’Jag vet inte. De flesta har redan förbländats av ljuset från fyrverkerierna. De ser inte skillnaden mellan eliten och de maktlösa, de ser på underhållningsprogram på TV och tror att det är verklighet. De talar inte om överklass och underklass, de använder ryggmärgsreflexer för att förstå verkligheten. Det är en generation som låter sig ätas och kallar det för frihet.’
’Skriv en pjäs åt mig.’
’Du är redan med i den.’
’Du låter som ett av mina ex. Han skrev böcker och musik.’
’Du menar en sån där gitarrknäppare som gör känslopjunk och frihetsbabbel av allting.’
’Är du rädd för känslor?’
’Du frågar fel. Du ska fråga: vad betyder det du ser framför dig och vem tjänar på det.’
’Är det säkert att du inte är en genmodifierad tonåring?’
’Jag blir aldrig äldre än femton och det är jag stolt över.
När vi ätit färdigt sa Desdemona:
’Nu får du gå. Jag vill vara ensam.’
