Under eftermiddagen ringde jag Toms svåger, det är han som arbetar på det företag som äger representationsvåningen Mena sköter. Han sa att hon kom till kontoret för en vecka sen, räckte över nycklarna och sa att hon måste sluta och hoppades att hon inte ställde till några problem med att sluta så hastigt.
’Sa hon vart hon skulle flytta?’ frågade jag fånigt.
’Nej, och jag frågade inte,’ sa Toms svåger avmätt.
Senare på efterniddagen tog jag bilen och åkte ut till huset ute i Vallentuna, men det var tomt och tillbommat. Jag visste att sommarstugans ägare bodde i Gamle Enskede, det hade jag kontrollerat tidigare under dagen. Det visade sig vara ett älde par som bjöd in mig huset. De bjöd på kokkaffe och nybakade kanelbullar. En grå katt låg på kylskåpet och sov. Utanför köksfönstret stod en skottkärra med trädgårdsredskapen redan framlagda inför vårens ankomst. Väggkalendern var från Vivo i Skanstull. En gammal radio med ett chassi av brunt trä stod på ett mindre bord vid det andra fönstret. På golvet en plastmatta. Klockan mätte ut tiden.
Vad var det för liv de hade levt? Kunde det verkligen vara så att de hade sett livets mening i att räfsa löv i trädgården, skörda äpplen på hösten, dricka kaffe vid Rapport och ge barnbarnen presenter? Vad var det här för människor? Vågade de inte ställa de stora frågorna? Var detta
Filemon och Baucius i Gamla Enskede?
Bespara mig o Universums Tomhet från att leva ett liv som det här, tänkte jag och tog en bulle från fatet.
Det gamla paret sa att den latinamerikanska hyresgästen sagt upp kontraktet för länge sen. Ville jag kanske hyra huset, de var för gamla för att orka med och sälja det skulle de inte göra för huset skulle barnen ärva. Nej, nej, sa jag, och undrade om de hade någon adress där jag kanske kunde lokalisera Mena. Det gamla paret tittade på varann. Var jag från polisen? Nej. Var jag kanske från skattemyndigheterna? Nej, nej. Skönt, sa paret, man måste ju betala skatt om hyressumman överstiger ett visst belopp. Varför frågade jag då. Var jag förtjust i henne? Kanske det, sa jag och kände att jag rodnade.
Jag kan inte släppa tanken på Mena.
Just nu lyssnar jag på
Beethovens stora pianosonater – Månskenssonaten, Appasionatan och Pathétiquen. En del räknar in den som kallas Les Adieux, men det tycker inte jag. Till Beethoven går det alltid bra att tänka.
