Under eftermiddagen ringde jag FAO. Avsikten var att jag skulle prova hur länge Herbert tänkte fortsätta att låtsas som om han inte visste någonting. Jag hade tänkt säga att jag hade hört att Terry Hancock var aktuell i diskussionen kring Turner Price och att jag med andra ord tipsade honom om att han skulle köpa en tavla som kunde stiga i pris. Dessutom hade jag tänkt fortsätta med att säga att jag ville träffa den polske konstnären en gång till och kanske köpa fler tavlor.
I växeln sa man att Herbert befann sig på tjänsteresa och väntades tillbaka tidigast om en vecka. Den enda möjligheten för mig att komma i kontakt med honom är mobilnumret jag fått, men mobilen svarar att abonnenten inte kan nås.
Jag tog bussen ut till
Via Quaglia, det var Herberts adress. En bit nedåt gatan fanns ett trottoarkafé och där satte jag mig, beställde in en kaffe och väntade på att Herbert skulle dyka upp.
Det var en tyst och sluten gata. Ensamma människor passerade genom en atmosfär hämtad från en tavla av
Edward Hopper. Stenhus i fyra eller fem våningar med porttelefoner, murar med krossat glas på krönet och elektroniskt övervakade grindar. Tyst och ödsligt. Enstaka bilar. Alla var antagligen på arbetet. En buss passerade en gång i halvtimmen. Jag läste om terrorbomberna i Madrid i
The Guardian och
The Independent. Drack en läsk, tog bussen in till stan.
