Tom och jag tog ett glas på kvällen. Han ville titta på TV så vi satt i salongen med den flimrande TV:rutan och såg på en naturfilm om krokodilernas kärleksliv vilket illustrerades med intensiva närbilder av reptilernas ögon och könsorgan.
’Jag har fått meddelande från Litauen. Du kommer ihåg Vytautas och Algirdas?’
’Visst.’
’De har blivit mördade.’
’Fy fan,’ sa jag.
’Eftersom de var klädda i uniform så har armén kommit med ett uttalande. De säger att det var ryska maffian. Båda två var bakbundna. De avrättades stående på knä en kilometer inne på vitryskt territorium.’
’Vad gjorde de i Vitryssland?’
’Ingen vet,’ sa Tom och satt tyst en stund innan han sa: ’Det finns en annan historia också.’
’Låt höra.’
’Jag fick det muntligt av en bekant. Han berättade att polisen hade ett vittne som sa att hon såg att Vytautas och Algirdas vid försvarsministeriet. En grupp beväpnade män förde dem till en bil. Männen bar den speciella säkerhetsstyrkans uniformer. Det blev handgemäng och de tvingades in i bilen.’
’Är det sant?’
’Dagen efter togs vittnesmålet tillbaka. Vittnet sa att hon varit sjuk och sett fel.’
Magen drogs ihop till ett isblock. Jag hade ju sagt att till Herbert att de jag kom ihåg från jaktresan var Vytautas och Algirdas. Fanns det ett samband? Nej, det var omöjligt, något sånt kunde inte finnas i den värld där jag lever.
’Fredagen den tjugofemte åker jag till Lissabon för en ny jakt. Jag tänkte bo på hotell Tivoli som du rekommenderat. Jag flyger vidare på lördagsmorgonen och jagar i bergen. Följer du med?’ sa Tom med en röst så bestämd att den bara behövdes stramas till en aning för att låta som om han utdelade en order.
Jag skakade på huvudet och sa: ’Tycker du inte att det här är obehagligt? Jag menar det som hände i Litauen.’
’Har det något att göra med jaktresan?’
’Tja, det kan kanske ses som kontroversiellt att kolleger träffas utanför jobbet och diskuterar jobbrelaterade frågor så att säga.’
’Vi är jaktkamrater.’
’Lägg av, Tom. Du vet lika bra som jag vad vi pratade om.’
’Okey, men det är inget märkvärdigt.’
’Du bryr dig alltså inte om att de togs till fånga av sina egna. Du spekulerar inte ens om att de fördes till Vitryssland för att det skulle se ut som ett verk av ryska maffian.’
’Kvinnan kan ha varit mytoman. Det finns alltid dårar som vill dra intresset till sin egen person. Jag är praktiker. Det finns inga kristallklara fakta som talar för att deras egna skulle vara inblandade.’
’Så är det nog,’ sa jag och tänkte att det finns ingen annan verklighet än den här. Eller är det sant som Montaigne säger:
Liksom onda själar kan drivas av någon yttre impuls att göra det rätta kan också dygdiga själar drivas att göra det orätta. Montaigne III:47
Jag måste fortsätta läsa Montaigne. Jag har försummat hans sällskap.
