Tidig morgon. Trafiken mullrar igång. Morgontidningarna har ännu inte kommit.
Ibland har jag en känsla av att detta skrivande har blivit min verklighets bordell. När förvirringen inför människans villkor i detta livet blir alltför tung är det alltid hit jag kan gå. Här letar jag upp en väl använd och redan kalfatrad fråga som jag mot betalning i form av en smula intellektuellt arbete kan använda för att lätta på trycket. Jag tar en tanke, en iakttagelse, en känsla och likt en fantasifull paleontolog konstruerar jag en gigantisk varelse utifrån en benskärva.
Om jag inte skriver känner jag mig inte som en hel människa.
För vad är det allt detta egentligen gör ut på? Jag såg det igår. En ung, gravid kvinna med magen som spände under jackan så att blixtlåset spruckit sönder som en fröskida som öppnar sig för livet. Och då tänkte jag att det som till sist återstår när allt lagts åt sidan är fortplantningen, födandet och den fysiska kroppens upplösande och återförening med det kosmiska kretsloppet av atomer. Intet mer.
