Nu på morgonen ringde det på porttelefonen. Det var Ronaldo. Jag släppte förbryllad in honom. Han gick runt i våningen och sa de vanliga orden om att det fanns mycket tavlor och hade jag verkligen läst alla böckerna.
’Hur hittade du min adress?’ sa jag och bjöd på en kopp kaffe.
’Du har ju en städerska.’
’Har du nyheter om Mena?’
’Si,’ sa Ronaldo. ’Hon har lämnat Sverige och är i Paris.’
Jag kände en våg av längtan strömma genom kroppen, en längtan som också beströks av ett svart och kladdigt streck.
’Bor hon med en ny man?’ frågade jag och såg bort.
’Det tror jag inte. Hon bor med en kompis. Det bor flera där, men inga män, bara kvinnor, jag tror en av dem är
tortillera.’
’Har du adressen?’
’Si,’ sa Ronaldo och jag skrev på en lapp. ’Men inget telefonnummer.’
’Vad gör hon?’
Ronaldo slog ut med armarna och drog ned läpparna i den där mediterrana grimaschen som ska betyda att han absolut inte visste.
När han skulle gå halade jag fram några sedlar. Ronaldo stelnade till och såg mig rakt i ögnen.
’No, no,’ sa han och tryckte undan min hand. ’Sånt gör man inte bland vänner i mtt land.’
Det var en fadäs av mig. Jag erkänner det. Ronaldo är en bättre människa än vad jag i förstone trodde.
Nu till Paris med nästa flyg.
