Jag sitter på kontoret och skriver orden: Vi lever i de politiska attentatens tid.
Just nu hör jag att bomber exploderat i Karbala och Baghdad under den högtid då alla shiiter ska högtidlighålla martyrerna Ali och Hussein. Hundrafemtio människor dödade, otaliga lemlästade.
Ansvaret ligger helt hos våra vänner och deras allierade som med sin invasion gjort att de politiska vettvillingarna fått god jordmån för sitt budskap.
Naturligtvis kommer de att slå ifrån sig och säga att det var värre under diktatorn, vi vill demokrati och frihet, detta är ett verk av fanatiker. Tro oss, kommer de att ropa och utgå från att människor tror dem eftersom de en gång lyckades med tricket att få folk att tro att det var de som räddade Europa från nazismen.
Men det kommer inte att sluta här. Snart trycker våra vänner ned käppen ännu djupare i myrstacken och vispar runt. Vrålen, hatet, sorgen och smärtan kommer att spridas över Iraks gränser och när kaoset infekterat hela västra Asien kommer våra vänner att stå i FN och med statsmannaaktig stämma säga: Detta hotar världsfreden. Nu måste alla hjälpa till.
Så är vi då äntligen där för att proklamera det kristenhetens krig som kommer att kasta ut The Eurostates unga för att slåss sida vid sida med våra vänners soldater.
