Jag pratade idag med vår ordinarie städerska när hon kom för att fredagsstäda, men hon visste ingenting om Mena. Jag ringde till kvinnan som ordnade städerskan och hon sa att hon skaffar personal genom rekommendation, men den person som rekommenderade Mena åkte i december på semester till Chile och hon visste inte när hon skulle komma tillbaka. Visste hon vilken adress den personen bodde på? Ja, sa kvinnan, men jag lämnar aldrig ut våra anställdas adresser. Tack, sa jag, och tog bilen till företagets kontor.
Den kvinna jag talat med i telefonen med var klädd i jeansjacka och hade håret stramt åtdraget i en knallhård boll i nacken. Jag sa att det var jag som hade frågat efter en adress i telefonen och la upp hundra kronor på bordet. Kvinnan stirrade tyst på mig. Jag la upp ytterligare en hundralapp, då reste hon sig och drog ut en pärm, klottrade ned adressen och snappade åt sig pengarna innan hon gav mig den gula post it-lappen.
Adressuppgiften ledde till ett hyreshus på Äspholmsvägen i Skärholmen. Dörren öppnades av en tonårsflicka, bakom henne i hallen flockades tre minderåriga barn. Barnen glodde på mig som om det hade varit i Afrika och jag kommit till hydda i en by omgiven av en pallisad av spretigt ris, höns som pickade i dammet och en mager get bunden vid en pinne som slagits ned i den förtorkade jorden. Från lägenheten vällde en sky av matos. En TV vrålade ett spanskspråkigt frågeprogram. Flickan talade bra svenska och ropade inåt lägenheten. Fyra kvinnor och en gammal man samlades vid dörren. De betraktade mig under tystnad. I deras ansikten såg jag vaksamhet inför någon de uppfattade som representant för en makt de upplevde men inte förstod.
Den jag skulle tala med var en mager kvinna med smala ögon. Hon mönstrade mig uppifrån och ned. De två minsta barnen klängde längs hennes ben. Ett av barnen petade på mig med sitt bräckliga pekfinger.
’Jag vet inte,’ sa kvinnan med de smala ögonen.
Människorna bakom henne sa ingenting. De bara såg på mig.
’På städfirman sa de att hon bodde här.’
’Hon har flyttat.’
’Vart?’ frågade jag och kvinnan ryckte på axlarna. Jag fortsatte: ’Jag kommer inte från polisen eller det sociala eller något sådant. Jag är vän till Filomena Fernandez. Hon har försvunnit och jag vill bara ta reda på om det hänt henne något. Jag är orolig. Vill du ha pengar för att säga vad du vet så kan du få det.’
Kvinnan skakade på huvudet och stängde oändligt sakta dörren.
Jag åkte omedelbart hem och knäppte igång datorn. Jag började med telefonkatalogen. Namnet fanns inte. Jag letade också efter idioten Ronaldo som jag träffat hemma hos Mena och hittade hans adress. Sen övergick jag till de register jag har tillgång till. I stockholmsområdet fanns två personer med samma spanskspråkiga namn som den person som rekommenderade Mena till städfirman.
Den första adressen låg på Byälvsvägen i Bagarmossen. Den som öppnade dörren var en ung och vältränad man klädd i svart t-shirt och svarta jeans. Han hade en klocka med groteskt överdimensionerad boett och kring halsen en tjock guldkedja. Den unge mannen stirrade tigande på mig. Hans ansikte var orörligt. I hallen hängde en affisch med Che Guevara.
’Nej,’ sa den unge mannen.
’ Jag är orolig för henne. Hon kanske har blivit utsatt för ett brott.’
’Varför?’ Den unge mannens ansikte var som hugget i sten.
’Det kan vara så.’
’Varför?’
’Alltså, jag vill bara ha tag på henne.’
Då stängde han dörren utan ett ord.
Den andra adressen var Gillestigen i Bredäng. På alla flerfamiljshus hängde runda parabolskivor som väldiga Musse Pigg-öron. En kvinna öppnade dörren, två barn stod bakom henne och betraktade mig. Trots att det fanns ett spanskt namn på dörren så var ljudet som kom från TV:n arabisk musik. En bonad på väggen i hallen föreställde en moské. Kvinnan log hela tiden medan jag pratade och skakade på huvudet. Hon betraktade mig med vaksamma ögon.
När jag gick därifrån hade jag en obehaglig känsla av att hon inte förstod vad jag hade sagt.
Den sista personen jag besökte var idioten Ronaldo på Fjärdholmsgränd i Vårberg. Det var han som bodde ihop med den Louisa som Mena hade kallat sin vän. Det var inte Louisa som öppnade utan en annan kvinna som talade bra svenska. Nej, Ronaldo var inte hemma, han var ute i affärer. Men jag kunde träffa honom imorgon på
Zuqhen
