.comment-link {margin-left:.6em;}
I fyrverkeriernas tid
onsdag, mars 10, 2004
 
Jag hittade efter viss möda Via Ammucchiata och huset där jag i december träffade den polske konstnären tillsammans med Herbert. Jag letade i namnlistan nere i porten, men det fanns ingen med det namnet. Lyckligtvis dök det upp en ung kvinna som bodde i huset och talade engelska. Jo, på andra våningen hade det bott en kille som antagligen hade flyttat, han hade bott i en lägenhet som ägdes av en person som hette Francesco Merlis som drev cykelaffären nere vid torget.
Francesco Merlis talade inte engelska, det var hans yngre son som översatte. Jo, det gick utmärkt att hyra lägenheten, men inte just nu eftersom den var uthyrd till en person vid namn Antonio Bernabel. Jo, han hade betalat hyran för sex månader, alltså från och med november till och med april, sen kunde jag få hyra lägenheten. Någon med polskt namn, undrade jag. Polskt, absolut inte, utbrast Francesco Merlis med emfas, han skulle aldrig hyra ut till en östeuropé, såna litade han inte på. Ville jag titta på lägenheten? Antonio Bernabel hade inte vart där på månader och han var nog inte där idag heller.
Cykelhandlarens son följde mig till lägenheten. Jag kunde bara konstatera att det var där den polske konstnären bott.
’Han är inte här,’ sa pojken.
’Jag ser det.'
Jag strök med fingret i dammet på diskbänken. Här hade det inte vistats någon människa på lång tid.
’Han har den bara för att knulla med älskarinnan,’ sa pojken och flinade.
’Hur vet du det?’
’Jag har sett honom på TV. Han är filmstjärna.’
Pojken berättade att den man som hyrde lägenheten var en figur i en TV-reklam om en läskedryck som hette Frutti Ocean.
’Går den kvar i TV?’ frågade jag.
Pojken nickade: ’Den smakar bra.’
Jag gick tillbaka till hotellet, satte på TV:n och började zappa efter reklamen för läskedrycken Frutti Ocean. Jag fick nästan omedelbart se reklamen. Den polske konstnären satt i en solstol bredvid en pool med blått vatten. Han hade kortbyxor och en skjorta med skrikigt mönster. En flicka bar fram en bricka med en grön flaska. Det var läskedrycken Frutti Ocean.
Leo hjälpte mig med resten. Han sa att det var en underlig fråga att komma från mig och undrade om jag tänkte byta bransch, men att den som kunde svara på hur man letade skådisar för reklamfilm i Rom var en man som kallades Jack. Jag ringde Jack, sa att jag fått hans namn av Leo och att jag sett en kille i reklamfilm för Frutti Ocean och undrade hur man kom i kontakt med honom.
’Är det en italiensk produktion så är det inga problem,’ sa Jack.
’Jag vet att han bor här i Rom.'
’Vänta,’ sa Jack och jag hörde att han ropade efter någon och så kom han tillbaka till telefonen och gav mig namnet till det företag som gjort filmen.
Det var sent på eftermiddagen när jag klev in på filmbolaget med det ödmjuka namnet Cinecitta 2004 och möttes av den obligatoriska kvinnliga receptionisten som forslade mig vidare till en orakad stropp vid namn Enrico. Jo, han visste mycket väl vem det var, men alla såna kontakter måste gå genom en agent, det var så det fungerade i Italien och han ville inte hamna i bråk med den inflytelserika agentfirman.
Då la jag upp några €-sedlar på bordet. Enrico stirrade på mig och suckade. Jag la upp ytterligare en sedel och då sa Enrico att han hette Vito Aiello, fast egentligen hette han Wytold eftersom hans mamma var polska.
’Adress?’
’Det också,’ sa den girige Enrico och gav mig adressen Avenida Maria Grilletto efter att ha fått ytterligare en sedel.
 
Comments: Skicka en kommentar


Det är som Plinius säger: varje människa är ett utmärkt undervisningsmaterial för sig själv om hon kan spionera närgånget på sig själv.

Montaigne II:71

ARCHIVES


Powered by Blogger