Igår var jag på sextioårsmottagning, det var den snart pensionerade kollegan Karl-Henrik som öppnade sin villa i Täby för släkt, vänner och kolleger. Tal hölls, skratten skallade, hurraropen dånade, glas höjdes och ja må han leva sjöngs med den frasering som blott en legion muntra pärmbärare kan åstadkomma.
Jag språkade med en dam som sa sig arbeta med gender-frågor. Hon kom från en konferens i Nairobi som skakat om henne. Konferensens ämne var omskurna afrikanska kvinnor.
Orsaken var att hon under det vanliga minglandet under konferensen hamnat i en grupp med afrikanska kvinnor. De var alla omskurna, det visste hon, och tyckte synd om dem som förnekats att nå den erotiska känslans crescendo. Vad gör ni sen efter konferensen? frågade hon. Vi åker väl hem, sa kvinnorna. Jaha, sa hon gender-kollegialt, ni åker väl hem som jag till hushållsarbetet och får börja med det vanliga, det vill säga städa huset och handla den mat maken givetvis inte handlat. Men stackars du, kvittrade de afrikanska damerna, är det verkligen sant att du inte har en anställd som sköter det där? Menar du verkligen att du också ska ta hand om såna saker när du arbetar så hårt.
’Ibland undrar man vad man håller på med,’ sa damen med ett skratt. ’Vi vill ge bistånd till de fattigaste länderna, men eftersom de fattigaste länderna inte har mottagarkapacitet vad gäller biståndet så kan vi inte ge bistånd till de fattigaste länderna. Hur löser man det?’
’Ja, säg det,’ sa jag.
När jag kom hem sent på kvällen hörde jag på BBC att väljarna i Spanien röstat fram det socialdemokratiska partiet till regeringstaburetterna.
Vi måste bekämpa terrorismen, sa den socialdemokratiske företrädaren i en kommentar när valet var klart. Det lät olycksbådande.
Precis som om han inte fattat att terrorismen existerar på grund av våra vänners politik i Västasien.
Precis som om han inte fattat att nu skriver terroristerna den politiska dagordningen.
Det seglar upp mörka moln vid horisonten.
