Hustrun och jag åt middag ensamma eftersom dottern är på kvällsföreläsning i
Leuven Katholieke Universiteit, det urgamla universitetet som ligger en bit utanför staden. Det är den sista föreläsningen innan hon åker vidare till Paris.
Vi diskuterade det praktiska detaljerna kring mitt boende i Bruxelles. Det viktigaste var frågan om lägenheten. Någonstans i luften kände jag att varken hustrun eller jag ville ge upp våra respektive sätt att leva.
’Jag vet inte jag,’ sa hustrun milt. ’Jag har vant mig vid att leva mitt eget liv.’
’Så här, var realistiskt. Tycker inte du att det skulle se en smula underligt om vi hade varsin lägenhet?’
’Jag har sett värre saker.’
’Är vi gifta och inte bor i samma lägenhet skulle vi bara dra ett löjets skimmer över oss. Det skulle bli en hämsko i det daliga arbetet,’ sa jag och tänkte på att vi skulle leva i kulturell situation där det ansågs en smula vulgärt att skilja sig.
Hustrun funderade och sa: ’En större våning kostar pengar.’
’Kommer lägenhetspriserna att gå ned inom överskådlig tid’
’Inte vad jag vet.’
’I så fall kan vi betrakta det som en investering.’
’Att hitta en kan ta tid.’
’Jag pratade med Herbert. Han har en prillig dam som säljer sin våning på 150 kvadrat för ett vrakpris.’
’Säger du det,’ sa hustrun intresserat när jag nämnde priset.
’En sak undrar jag över,’ sa jag som gillar att retas. ’Svenskar som varit här ett tag kommer alltid hem iförda halsdukar.’
’Halsdukar,’ sa hustrun konsternerad.
’Halsdukar i bjärta färger som de hänger på jackor och kavajer precis som en sån där hulahula-krans turisterna får när de kommer till Hawaii. Jag antar att de tror att det får dem att verka kontinentala. Tycker du att jag ska skaffa en sån också? För att passa in, alltså.’
’Nej,’ sa hustrun kort som bar en rosa halsduk över sin mörkblå kappa.
När vi kom hem ursäktade sig hustrun med att hon hade glömt ett par dokument på jobbet och ringde efter en taxi. Hon sa inte jag är snart tillbaka eller något sånt. Hon sa bara: Sitt inte uppe och vänta på mig.
Jag bäddade på soffan i arbetsrummet, hällde upp en skotsk månskensdryck och satte mig för att bläddra genom nyheterna.
Attentatet i Madrid har fått vissa konsekvenser för våra vänner och deras icke-valde president. Honduras deklarerar att man drar hem sina trupper. Danmark höjer säkerhetsnivån. I Florida deklarerar sergeant Camila Meija att han vägrar återvända till Irak för att riskera sitt liv för elitens oljebolag. Två soldater baserade i Tikrit har blivit vapenvägrare. I Italien, däremot, trumpetar Berlusconis utrikesminister den vanliga retoriska harangen och säger att de italienska soldaterna ska fortsätta stödja ockupationen.
Undrar om utrikesminstern åker pendeltåg till arbetet.