Hotellet låg på
Rue de Charonne, jag somnade strax efter midnatt och vaknade vid lunchtid på lördagen, jag som annars bara brukar sova inte mer än fem sex timmar.
När jag kom ut hängde regntunga moln över hustaken. På långt avstånd såg jag banderoller och plakat på
Place de la Bastille. Då kom jag ihåg att idag var det ju årsdagen av våra vänners invasion av Irak. Och där stod jag, jag som alltid hävdar människans skyldighet att ta ställning och jag tänkte inte vara med, i stället skulle jag leta efter den kvinna som kunde förändra mitt liv.
Jag gick mot metronedgången, men den var blockerad av kravallpolis som morrade att jag måste mig till en annan metro. Jag gick nedför gatan, men fångades upp av blotta kraften i människokroppar i rörelse. Det var dunkande trummor, skällande talkörer och banderollerna slog mot mitt ansikte och trumpeterna ylade som Glotténs hund och cymbalerna kraschade och allt blev till ett täcke av gemenskap som gav skydd mot det fallande regnet.
Mena, Mena, jag måste nå dig, jag måste träffa dig, jag måste säga dig allt jag inte sagt.
Ta det lugnt, monsieur.
Knuffas inte, din idiot.
Passa dig så jag inte ger dig på käften.
Plötsligt tyckte jag att jag fick syn på Mena. Var det hon där borta?
Jag ropade, trängde mig fram och sa ursäkta mig men kan jag komma fram för där borta går en kvinna och jag ska säga till henne att jag älskar henne.
Aha, släpp fram killen, han är kär.
Släpp fram honom, han har fått syn på kvinnan han älskar.
Ge plats för killen som har fått syn på kvinnan han älskar.
Men när jag nådde fram till kvinnan och hon vände sig om så var det inte Mena.
Ursäkta, sa jag och stannade bedrövad när jag fattade att det bara varit en fantasmagori och trummorna dunkade och trumpeterna skrek ur såriga strupar och cymbalerna slängde kaskader av skramlande audionät och jag tyckte folk såg på mig och skrattade åt den där idioten och någon gav mig en slängkyss och log som om hon gjort samma sak en gång och då bombarderade solen plötsligt Paris ur en spricka i molnen och jag nådde fram till metroingången och störtade med bultande hjärta nedför trapporna.
Jag tyckte jag satt i timmar på pendeltåget och till slut när jag kom fram till den dystra förorten var det som att kliva ut på torget i Skärholmen.
Män i fotsida kläder med virkade hättor, påbyltade kvinnor med religiösa sjaletter, pojkgängen i gathörnen som glodde fientligt på den vite infödingen och hyreskasernerna, de små butikerna med hallalkött, kaféerna, marknadsstånden, barnen som lekte och de skräpiga gatorna mellan de höga husen och bilvraken som ingen brydde sig om och misstänksamheten och sorgen över livets förlorade möjligheter i människornas ansikten.
När jag kom fram till gatan där Mena skulle bo såg jag henne stå vid en busshållplats på andra sidan gatan. Jag stod kvar, betraktade henne och hon vände sig om. Hon ryckte till, lyfte handen mot munnen, såg på mig och ett leende strök över hennes ansikte.
När vi sedan satt på ett av de sunkiga kaféerna omvärvda av cigarrettrök och stekos så sa hon:
’Du fattade aldrig.’
’Vad var det jag inte förstod?’
Hon såg länge på mig. Tystnaden var som en långsamt dunkande trumma.
’Jag får ju inte vara här. I Europa. Jag har inga dokument. Jag är illegal. Har du inte förstått det?’
’Du har ju papper från Spanien.’
’Jag ljög.’
’Varför sa du inte det till mig.’
’Jag trodde du skulle tycka att jag var en sämre människa. Jag får ju inte vara här.Du är en fin människa, ibland kommer du från en annan värld. Inser du inte det?’
’Men varför lämnade du mig? Varför försvann du?’
’Jag skämdes.’
Så berättade hon om mannen som kom till henne. Han sa han var från de svenska myndigheterna och visade en legitimation. Han sa att hon skulle ut från Sverige. Då började hon gråta och han sa att han kunde hjälpa henne om hon hjälpte honom. Vad ska jag göra? sa hon och då kom han nästa dag tillsammans med en fientlig och otrevlig man som sa att de kunde låta henne vara kvar om hon ringde upp den svenske man hon kände och lockade bort honom från hans våning en kväll.
’Den mannen var alltså jag?’
Hon nickade och jag förstod att det var då under den natten då de tog sig in från taket genom badrumsfönstret och sökte genom mina saker.
’Jag skämdes, åh, så jag skämdes för det jag gjorde. Och när du sa att du ringt efter polisen och polisen kom, den vanliga polisen, och ville titta i mina papper och såg att jag var illegal. Då måste jag fly. Jag ville bara bort från dig som jag varit oärlig mot och bort från myndigheterna som ville skicka mig tillbaka till Argentina. Förstår du nu? Jag är rädd, jag är så rädd.’
Hon la sin hand på min arm och jag såg att hon grät.
’Kom,’ sa jag och så letade vi upp en taxi och åkte in till mitt hotell vid Rue de Charonne.
’De kanske tror jag är
puta,’ sa hon när vi gick genom entrén.
’Det var länge sen jag slutade att bry mig om vad folk säger,’ sa jag.
Och senare efter en tidlös resa genom ett landskap av njutning så sa hon:
’Jag vill inte leva som din älskarinna. Jag vill inte vara den kvinna du går till i stället för din hustru. Hellre lever jag i en trång lägenhet fylld med andra som jag och på ständig flykt undan myndigheterna. Förstår du inte det?’
