’Han är inte hemma,’ sa kvinnan.
’Jag åker tillbaka ikväll och jag vill bara diskutera ett par tider med honom,’ sa jag.
’Han är ute i
Parco Finocchio med vår son,’ sa kvinnan.
När Vito Aiello fick syn på mig ryckte han till som om han ville resa sig från parksoffan och springa iväg.
’Jag vill inte ha bråk. Jag är här med min pojke,’ sa han och pekade bort mot en pojke som cyklade på en trehjuling. ’Jag gjorde bara ett jobb, jag är skådespelare, jag gjorde bara ett jobb.’
’Jag förstår,’ sa jag och satte mig bredvid honom.
’Jag behövde pengarna. Det är inte lätt att få jobb. Jag har fru och barn.’
’Jag förstår,’ upprepade jag.
’Vad vill du mig?’
’Vem anställde dig?’
’Jag träffade ingen, det var en telefonkontakt. Jag fick instruktioner, nycklar och allting. Han sa att det var en dokusåpa och att det fanns kameror överallt i lägenheten.’
’Och du kontrollerade givetvis att det fanns kameror i lägenheten så att du kunde vara säker på att det var en dokusåpa?’
’Jag behövde pengarna, vi hade inte till hyran den månaden.’
’Tänkte du på att tavlan kunde vara stulen?’
’Stulen? Var den stulen?’
Vito Aiello var rädd, jag såg att han svettades.
’Snälla, lämna mig ifred. Ni som utlänning vet inte hur det är i Italien. Det är farligt om man gör fel här. Lämna mig ifred. Jag är bara skådespelare.’
’Papa!’ ropade den lilla pojken som kört omkull med sin cykel.
’
Kurwa,’ stönade Vito Aiello och rusade väg för att lyfta upp den lille pojken som började gråta.