Det skulle bli födelsedagsfest på Orangeriet. Jag infann mig i hajskinnskostym och sidenslips. Inbjudningskortet hade en handskriven förfrågan om jag kunde stå vid grinden och mota bort nyfikna.
’Gertrud hjälper dig,’ sa Astrid och log som hon sög på en statshemlighet.
Gertrud var en rödblommig dam med glatt leende och rejäla skor. När gästerna kom var hon den perfekta gårdvaren. Den som inte hade inbjudningskort föstes omedelbart åt sidan tills Astrid gav sitt godkännande.
Vid klockan fyra hängde tre äldre damer vid staketet.
’Kör bort dem,’ väste Gertrud hatiskt.
’Det är inte privat mark på andra sidan staketet,’ sa jag.
Då marscherade Gertrud mot damerna som försvann efter ett kort samtal.
’Vad sa du?’
’Att vi skulle rasta våra pitbullhundar och inte kunde garantera deras säkerhet.’
Då gick jag in för att ta ett glas. Vid buffébordet stod en flicka i vit jacka med guldknappar och svarta axelklaffar. Hon räckte mig ett glas champagne och neg.
Jag hörde att gästerna diskuterade damerna vid staketet.
’Såna hyenor,’ sa man och gjorde läpparna smala och darrade med näsvingarna.
När jag var på väg ut till min post anlände en fotograf med ung kvinna i släptåg. Fotografen var klädd som något som klonats från en soptipp och den unga kvinnan var nervös. Gertrud gav klartecken till att de kunde komma in.
I salongen hälsade de paranta damerna från stadens finare kvarter glatt på den ovårdade fotografen. Han bevärdiga dem inte med en blick medan hejsan, hejsan och kul att se dig ströddes som konfetti kring hans toviga hjässa.
När han tog fram kameran gick en stöt genom sällskapet. Fotografen pekade på några av gästerna: Du och du. Ställ er ihop. Inte du. Men du.
De utvalda ordnade frisyr och kläder och tryckte sig mot de andra utvalda och avfotograferades. Den nervösa kvinnan antecknade namnen. Flera damer och herrar grupperade sig liksom av en händelse och spejade förväntansfullt bort mot fotografen som obesvärat putsade kamerans lins.
Plötsligt rusade Gertrud in. Hon klappade i händerna och utbrast med en marknadsutropares stämma:
’Inga applåder. Det är informellt.’
Ytterligare en skakning märktes i salongen.
Väninnan från Ekerö anlände med
entourage. Likt en kvinnlig Moses vid övergången av Röda Havet skred hon fram genom det korridor som de vördnadsfulla gästerna öppnade fram till värdinnan. Astrid stod som fastnaglad under kristallkronan med en min som om hon låg i sängen och gav efter för de animala drifterna. Hon neg djupt innan hon kindpussades av väninnan.
Gästerna makade sig försiktigt närmare födelsedagsbarnet när hon och väninnan sa några ord till varann. Naturligtvis begrep ingen vad de sa
En servitris bar fram en bricka. Väninnan lyfte glaset och skålade varpå samtliga församlade såsom på ett givet tecken gjorde samma sak. Astrid såg ut som de animala drifterna katapultat henne upp på en alptopp.
I det här läget hade Gertrud befälet. Hon for som en terrier över golvet och tacklade
undan de som inte hade tillåtelse att stå alltför nära väninnan. Kvinnorna som fick stå nära Astrid och väninnan neg djupt. Männen bockade. Väninnan från Ekerö konverserade de utvalda på engelska eller tyska.
En effektiv dam med bakåtstruket hår och pekineserliknande uppsyn ringlade som en slingerpyton fram till buffébordet, apterade en tallrik med läckerheter och ringlade snabbt fram till väninnan som mottog assietten med en drottnings självklarhet.
Väninnan satte sig. Astrid likaså. De småpratade och skrattade. En dam närmade sig väninnan, men Gertrud var snabbt där och stoppade intränglingen. De övriga damerna stod lydigt på kö och försökte fånga Gertruds blick för att be om tillåtelse att träda in till det allra heligaste.
En dam lyckades med konststycket att dribbla bort Gertrud. Damen log och sa något till väninnan. Väninnan gav henne då det leende som främst praktiseras av latinamerikanska damer med gigantiska storgods när de bemöter en
lavrador som inte förstått att hålla det korrekta avståndet.
Så reste sig väninnan och eskorterades ut på trappen. Där tog den luggslitne fotografen en bild av henne tillsammans med en lyckligt leende Astrid.
När väninnan åkt sjönk Astrid utpumpad ned i en fåtölj. Sällskapet flockades kring henne.
En dam räckte Astrid en assiett. Astrid mottog den med en drottnings självklarhet.
Vad sa hon? Vad sa ni? Vad trevligt hon kunde komma.
Men Astrid hon bara log inåtvänt.
