’Annika är död,’ sa Gustaf. ’Kan du ta med dig de andra så får ni ta farväl.’
Jag la ned telefonen på bordet. Det var strålande sol ute på gatan. Våren var här.
Vi möttes på gatan utanför porten, det var jag, Tom och Rickard som hade tagit med sig Ann-Britt. Hennes ögon var rödkantade som om hon redan gråtit.
De bodde på översta våningen i ett sekelskifteshus där hissen var så gammal och trång att vi fick åka två gånger. När Tom och jag kom upp sa Rickard att dörren stod öppen.
Vi klev in i hallen alla fyra. Jag hörde direkt att musiken som strömmade genom hela våningen var
Beethovens Missa Solemnis. Det var Gustaf som hade fört mig in i Bethovens musik.
Ingen mötte oss i hallen. Bara musiken. Tom såg på mig, han hade fått en rynka mellan ögonbrynen. Musiken var stark och mäktig. Vi gick genom salongen. Allt såg ut som vanligt. Bokhyllorna, sofforna med mönster av Josef Frank, en glasvas med gula tulpaner på ett glasbord, Bruno Mathssons pernillafåtöljer, tavlorna, rokokobyrån från Gustafs föräldrahem, kakelugnarna med de infällda speglarna som Annika tyckt så mycket om. Jag minns att jag tänkte att Gustaf väntar på oss i sovrummet, det var där Annika hade legat.
Ann-Britt gick först in. Sovrummet var försänkt i halvdunkel, tunga sammetsgardiner täckte de djupa fönstren. Två kraftiga stearinljus lyste upp rummet, såna kraftiga ljus man kan se i kyrkor framme vid altaret. Ljusen var placerade vid den stora dubbelsängens fotända. Sängen var bäddad med ett rött underlakan som var så stort att det släpade i golvet.
Annika låg på rygg med håret utkammat på kudden och händer knäppta på magen. Hon bar en vit kjol som bretts ut till en blomma på det röda lakanet. På golvet bredvid henne stod den cello som varit hennes arbetsverktyg.
Gustaf låg bredvid henne på sängen. Det såg ut som om de sov.
’Helvetes djävlar,’ stönade Tom och klev mot sängen med fasta fotsteg.
Ann-Britt snyftade högt. Rickard pressade ned händerna i jackfickorna och såg ned på golvet.
’Han är död,’ förtydligade Tom.
Gustaf låg också på rygg med knäppta händer. Hans ansikte var inte lika blekt som Annikas.
I mungiporna hade bubblor av saliv pressats fram. Bubblorna liknade spottstritens bon på grässtrån en varm sommardag.
På ett mindre bord låg en injektionsspruta. Den var av gammal modell tillverkad av glas och metall. Jag kände igen den. Det var den injektionsspruta Gustaf ärvde av sin far, hans far hade haft den med sig hela livet, det var den spruta han fick när han skulle börja på sitt första sjukhus. Sprutan låg i ett svart etui. Den använda nålen var urtagen, Gustaf hade rengjort den och satt den tillbaka bland de andra nålarna på lockets insida. Det låg fyra ampuller bredvid etuiet, en använd och tre oanvända.
’Vad ska vi göra?’ sa Ann-Britt.
’Vi måste ringa polisen,’ sa Rickard sakligt utan att göra en ansats att röra sig.
Jag gick till Gustafs arbetsrum och stängde av cd-spelaren där Missa Solemnis var satt att spela i en evig repetition.
När jag kom tillbaka till sovrummet stod de fortfarande kvar på samma platser som när jag lämnade dem. Nu var allt tystnad. Bara mina steg på det knarrande trägolvet.
Jag såg att de tre ampullerna var försvunna, bara den använda låg kvar. Jag tänkte att det kanske var lika bra.
Efter en kvart kom polisen. De frågade ut oss en efter en.
Jag berättade att Gustaf och Annika inte hade några barn, att deras närmaste var Annikas gamla mor som tyvärr var för dement för att fatta vad som skett. Annikas syster bodde i Göteborg. Det var hon som var närmast anhörig.
På en fråga om vad jag trodde hade hänt sa jag att det föreföll vara suicid. Gustaf valde att sluta sitt liv för egen hand när hans älskade hustru dog. Jag sa att Gustaf var medicinare och det gjorde att han hade tillgång till toxiner. Injektionssprutan låg för övrigt på det lilla bordet bredvid sängen.
’Det ser ut i rummet som när vi kom,’ sa jag. ’Bortsett från Missa Solemnis.’
’Vad hette hon sa du?’ sa polisen.
’Det är ett musikstycke.’
